Sundsvalls tidning – 8 april 1875, sida 2

Det lilla Hafstrollet. Efter franskan. (Forts. från u:r 40.) — Jag? frågade han lakoniskt, men detta enda ord innehöll både glädje och fruktan, kanske mest af det seduare. — Ja, vill du taga mig till hustru? hviskade Antoinette, knappast hörbart. — Min Gud! mumlade han förvirrad Har du verkligen tänkt på mig? Jag har nog drömt om en sådan lycka, men bar aldrig vågat föreställa mig, att den en gång skulle blifva verklighet. Ack, mitt stackars barn, jax blir säkert en dälig äkta man, jag som endast är sammansatt af storra fel. — Och tror du då, att jag blir en engel till hustru? frågade bon, bittert leende. — Jag tror att du är en föe, ett öfverjordiskt väsende, svurade han, men fortfor därefter likt en man, som med förbundna ögon vågar sig in i okända regioner: Nåväl, du blir min hustru och jag din underdånige slaf. Tack älsbade Autoinette! Hau ville kyssa hennes iskalla hand, men med en häftig rörelse drog hon den tillbaka och sade därpå med bruten stämma: — Gå och tala med min far. Jag önskar att allt ska gå mycket fort — vi äro vu i början af Oktober — innan dess slut hålla vi bröllop. Edvard åtlydde tillsägelsen. Alt var mycket lätt arraugeradt med mr de Lisle, som emottog honom med öpua armar. uuder förklarande,