— ——— — — stret, spejande efter honom med af tårar skymda ögon. Slutligen kom det efterlängtade brefvet. Ack! nu var alt förbi med hennes ångest, men äfven med hennes hopp. Det innehöll endast några få rader, skrifna med den fasta afrundade handstil, som hon älskade så högt, men saknade både dato och adress. Det innehöll endast följande ord: Min fröken! Vårt sista samtal har öfvertygadt mig om, att jag endast är en börda för er, och att ni önskar återvinna er frihet. Jag har ej velat besvära er längre, och därför har Jag aflägsnat mig från orten. Ni är ou fri, och jag för min del åstundar endast tystnad och glömska. Jacques Duhoux.? Detta var altså svaret på det kärleksfulla bref hvari hon ödmjukt öfverlemnade sig åt hans straffdom. Han hade således rest, återvändt till sina slägtingar, kanhända till den bleka flickan, med hvilken de ville gifta honom. Hon hade vacklat ett ögonblick, men nu reste hoa åter stolt hufvndet, gick ned till sin fader, lade det öpna brefvet framför honom och återvände därefter till sitt rum, utan att ytra ett enda ord. Eu hel revolution hade försiggått inom heane. All hennes ödmjukhet bortblästes af den rättmätiga vreden; det häftiga, stolta lilla hafstrollet återvände med allsin upstudsighet. Med feberaktig oro framtog hon ett litet skrin, hvari hon förvarade alla bref från Jacques, alla små minnen om sin kärlek; de blommor, han plockat åt henne, det blå band, hon burit i håret på