Det lilla Hafstrollet. Efter franskan. (Forts. från n:r 39.) Då Edvard fick kunskap om vännens plötsliga afresa, greps han af samvetsförebråelser, och tyckte själf, att han borde utstå ett eller annat straff för sin dumhet. Han skyndade därför till Antoinette i den förhoppning, att hon ville lätta sitt hjärta genom att öfverösa honom med förebråelser. Men däri bedrog han sig. IIon räckte honom en iskall hand, ett bittert leende flög öfver de hvita läpparne, men hon ytrade ej ett enda ord. Hon var likgiltig för alt och tycktes kuappast förnimma hans närvaro; att vänta och hoppas hade lagt beslag på alla hennes tankar och köuslor. Det föreföll henne omöjligt, att han kunde läsa heunes bref och ej lemna svar på dess varma utgjutelser. När han läste dessa ödmjuka ord, så fulla af smärta och kärlek, mäste han blifva rörd och återvända till henne. Hon var öfvertygad om, att ännu en gång få höra hans steg på trädgårdsgången, och då hon vände sig om skulle hau stå framför henne lika blek och allvarlig som den afton, då han första gången talade med henne om sin kärlek. Stundom, när bon spatserade i trädgården, tyckte hon sig se honom komma emot sig i alleen, inbillade sig höra en väl bekant stämma hviska: cAntoioette! Då hou insåg sin missräkning, kände hon ett smärtsamt styng i hjärtat. Mest ängslig blet hon likväl vid den tid, då postbudet anläude. Då stod hon hvarje dag vid fön