——— —— — —— ——— — — ———————— bart sökte han efter några väl valda, för tillfället passande ord, men, som han ej fann dem, började han att tala om väderleken, om hösten, som nalkades med stora steg. Emellertid gingo de in i förmaket. Antoinette tog plats vid fönstret och stirrade melankoliskt på de af vinden utåt gångarne kringförda vissnande bladen. Därefter tillslöt bon ögonen och såg lik som i drömmea den miunesvärda dammen med sin afbrutna spång och sina neckrosor. Månen speglade sig i vattnet liksom under den ödesdigra aftonen, de fjerran tonerna från balen ljödo ävnu dämpade geuom skogens trädmassor — men därpå skakade hon på hofvudet liksom hon velat förjaga denna förföriska syo, vände sig plötsligt till Edvard och sade med skälfvande stämma: — Edvard, ditt upförande har ofta låtit mig ana, att du älskar mig; gör du det ännu? — Jag troddo aldrig, att du kunde betvifta min tillgifvet, svarade han medan en darrning flög genom hans gestalt och en skär rodnad spred sig öfver hans ansigte. — Älskar du mig långt mer än en vän, en bror? envisades den unga flickan. — Mitt hjärta är oförändradt detsamma, svarade Edvard med känsla af, att hans strupe ville sammansnöra sig. Han såg afgrunden för sina fötter, men kunde ej hejda sig. — Vill du gifta dig med mig? frågade hon vidare, blek och kall som marmor, samt med en så förunderligt hemsk klang i rösten, att den förskräckte henne själf. (Forts.)