ä — —————— sin förlofningsdag, ec bok hvari de läst tillsammans — altsammans kastade hon utan betänkande i kakeluguen, med bitter glädje åskådande, hur det förtärdes af de frasande lågorna. När hafvets botten upröres af nordanvinden, upkastas både sand och dy; märkvärdiga plantor och insekter, hvilka man trott för evigt begrafna i djupet upkomma då på ytan. Så hade det oväder. som bratit lös öfver hennes inre verld, upskakat alla de onda instinkter, hvilka förut slumrat på djupet däraf. Antoinette hade ärft fadrens häftiga lynne, en dålig upfostran hade icke gjort henne bättre, och tycktes alla hennes goda egenskaper fördränkas af de stormande böljorna. Blott en enda käusla återstod henne ännu — vreden! bltot en önskan hyste hon att få hämnas! Hon ville blodigt hämnas sin föraktade ömhet, sin förödmjukade otolthet, sin svikna kärlek, hvilken han trampat under sina fötter. Han skulle dyrt betala henne de timmar och dagar, hon tillbringat i ångest och fåfänga förhoppningar; de sömnlösa nätterna, de bittra, flödande tårarne, hon för hans skull fält. Hon ville hämnas, om äfven hennes hjärta därvid skulle brista — därför ansträngde hon sin bjärna för att tillräckligt straffa den, som förorsakat henne bittra kval. Därvid sysselsatte hon sig ända tills det blef afton och hon blef nödsakad att gå ned till sin fader. Som vanligt var han likväl ej hemma; endast Edvard gick drömmande omkring i trädgården. Vid hans äsyn for ett sarkastiskt leende öfver hennes läppar; raskt gick hon till hans möte och räckte honom sin han. Syu