Sundsvalls tidning – 3 april 1875, sida 3

Från utlandet. Under öfwerskrift: Bismarck ochjden heliga striden ffrifwer det danska Dagbladets forrefpons dent i Berlin följande: Den fom i utlandet läfer slildringarna af den tyska kulturstriden, stulle tro att man i det nya tyska riket icke hör annat än wapenlarm och lidelsens rop, men detta skulle wara att mycket öfwerdrifna den stämning, fom är rås dande här. I riket går det i själfwa werket ganfta lugnt och hofsamt till, och stridens Hetta inskränker fig till de män, hwilkas kall det är att bryta lans sar. J parlamentet anftälles wisserligen af pligt och wana alt som oftast ett af de blodbad, efter hwilka den massakrerade fienden å nyo reser fig ostadad, och i pressen hör det till saken, att man ständigt ropar på Herrans och Gideons swärd; men publiken betraktar skädespelet nästan blott som ett föremål för nyfikenhet och till förströelse. Af en partistrid, hwarigenom folfet werkligen fule wara söndradt, synes här ide ett spär. Det faller ingen in att knyta handen när hang granne före klarar fig wara en troende eller en twiflare, man urstuldar fig med en axelryckning och ssiljes åt i all höfligbet. En egentlig kamp i massorna, en spänning, fom wäntar på en wäldsam lösning, finnes fålunda alls ide. Hwilken flutsats skall man nu draga häraf? Måhända att firiden ide är allwarlig? Nej, detta siulle wara en origtig upfattning. Allmänhetens lugn har twärtom sin grund däri, att foltet redan är ur striden och) fås lunda anser själfwa den sak, hwarom fäktarne iill yrket strida, redan wara fullkomligt afgjord. För den stora massan af folket stär utgängen fast, nämligen att kyrkan dukar under för ftaten, de parlamentariska slutledningarna häraf wäcka intet intresse. Det egendomliga i saken är sälunda, att folk meningen är längre framskriden, än lagstiftarne i fin wishet. Häraf kan den utländske iakttagaren af tysla förhållanden förklara fig den snabbhet, hwarmed lagstiftningen öfwergär ifrån den ena åts gärden till den andra. Lagstiftningen har all möda i werlden för att följa med folkmeningens utmeds ling. Massorna äro långt ifrån att erkänna tas larne i parlamentet fom fina ledare. Förhällandet är omwändt. Statsmännen utföra blott hwad de tysta folket ålagt dem. Man bör ide tro, att riks kansleren få willigt Hylas därför, att han går en själfständig wäg eller genom sitt snille utför tans far, fom wuxit fram ur hans eget hufwud. Det slulle gå honom illa, om han eftersträfwade detta slags originalitet. Han slulle dä stå mer öfmers gifwen och blifwa wårre beryktad än han war på den tiden, då han mar formlig fejd med depus terade fammaren. —D ZddDDDDDDDE