Sundsvalls tidning – 1 april 1875, sida 2

— — VV — — — — —— — — Som vanligt gaf hon äfven denna gång vika för ögonblickets ingifvelse och började med den otroliga dristighet, som ofta förde henne till afgrundens rand, ånyo att finna behag i kusinens små artigheter. Edvard lätsade som om han ej varseblef de skyar, hvilka skockade sig på deras busliga himmel, eller också märkte han dem ej. Den mera klarsynta Celine bestämde sig till sist för att öpna hans ögon. En afton passade hon på honom i trädgården och utöste sålunda för honom sitt hjärtas bekymmer: — Jag får lof att säga er, att om ni fortsar på detta sätt, drager ni en stor olycka öfver oss alla. I fjor hade rätt att fjäsa för benne så myckes ni ville, men nu är det för sent. Jag vet mycket väl, att vi inte menar något ondt, men det är farligt att Jeka med elden. Antoinette är ett barn, som inte förstår bättre, men mr Duhoux är hvarken blind eller öfverseende, hvarför slutet kan bli värre än ni stor. Hon älskar honom, och därför har jag tagit mig den friheten att säga er savuiugen rent ut. — Celine har rätt, tänkte Edvard efter denna tillrättavisning och drog sig bedröfvad tillbaka. Timman är slagen! Jag måste bort! Så snart han inträdt i sitt enliga hem, började han att göra förberedelser till afresan, men ett af hans många fel bestod uti, att aldrig kunna företaga sig något beslutsamt och utan omständigheter. Ett poetiskt skimmer måste kastas öfver hans försvinnande; på ett värdigt sätt skulle den sättas i scen, och därför beslöt han sig efter många funderingar för följande