Sundsvalls tidning – 1 april 1875, sida 2

blick såg han på den unga flickan, hvilken började att darra, föll honom om halsen och utropade: — O, förlåt mig! Nu har jag åter gjort dig ledsen. Jag är så stygg! Med ett belåtet leende tryckte han hennes band, men ifrigt fortfor hon i bönfallande ton; — Jag vet mycket väl, att jag var elak, men det vore mycket bättre, om du aldrig talade härdt till mig. Jag blir häftig och uprorisk, när man retar mig med stränga ord, men, om du talar kärleksfullt till mig, ger jag genast efter. Jag ber dig så inuerligt, haf tålamod och öfverseende med mig, så skall jag bjuda till att bli bättre, Han kyste uprepade gånger hennes små händer; hon log ånyo, såg på honom med en på samma gång ödmjuk och vänhg blick i sina vackra ögon och sade med wild, nästan klagande stämma: — Lofva mig äfven, att om vi skulle bli ovänner, det lika fort går öfver som nu. Freden var således afslutad, men beklagligtvis varade den ej länge. Edvard återkom och fortfor med att spela olycklig älskare. Visserligen emottog Antoinette honom med mindre värme, men detta invärkade ej det riogaste på hans upförande. Jacques beklagade sig ej häröfver, men gjorde hvad som var värre: blef tyst och tillbaka dragen samt lät svartsjukans gift obehindradt tränga ned till djupet ar hjärtat. Han pinade sig själf på tusen sätt, och blef naturligtvis däraf ej älskvärd och förekommande. Antoinette, som märkte detta hans upförande, blef otålig.