bet lilla MTafstrollet. Efter franskan. (Forts. från n:r 37.) Den sista frågan besvarade han ej, utan anmärkte endast, att det var tanklöst af Edvard att aldrig låta dem vara ensamma, och att människorna ntiade denna omständighet på ett för dem alt annat än smickrade sätt. — Det där var en äkta provinsidee, svarade Antoinette, gripen af sin vanliga motsägelseanda. Hvad rör folkets prat oss? Dessutom förefaller det mig än miudre passande, om vi öltid vore allena. — Det var likväl inte din åsigt, då du onder min bortovaro ständigt spatserade ensam med Edvard, anmärkte Jacques med skärpa. Antoinette tålte aldrig, att man mot heune anmärkte dylika inkonsekvenser, hvarför bon förargad endast höjde på axlarne i stället för att svara honom. — Jag ber dig om att söka göra detta begripligt lör Edvard, bifogade han afmätt och kallt, och, då han varseblef ett nytt tecken af otålighet på flickans ansigte, fortfor han med befallande stämma: Det är min önskan att få ett slut på det här olidliga tillståndet. — Det kan da ju själf ombesörja, svarade hon, medan vreden purpurfärgade hela hennes ansigte, och ögonen sköto trotsiga blickar. Men knappast hade hon uttalat dessa ord, förr än hon genast ängrade dem. Jacques hade bleknat därvid; med en förunderligt bedröfvad