Sundsvalls tidning – 30 mars 1875, sida 2

—————— — År det då en synd? tänkte han, att upplocka de smulor, som falla från vännens rika bord? Han var ju under hela lifvet i besittning af Antoinette och kunde njuta af hennes sällskap. Han förestälde sig, att de voro skyldiga honom en sådan ersättning; men understundom antog hang resignation en högst komisk anstrykning. När de spatserade tillsammans, började han plötsligt att sucka, drog sig några steg tillbaka, såg på dem med en melankolisk mine och utropade; Varen lyckliga! Sådan sällhet är inte för mig! Stundom öfverhopade han Antoinette med små upmärksamheter och gaf sig i främmandes närvaro utseende af att vara hennes ödmjuka tjänare, hvilket alt på det högsta roade den unga flickan, medan det dref mörka skyar upp på vanneas panna. Iuseenee sin dumhet, sökte han att göra alt godt igen genom att försäkra Jacques om sin oegennyttiga vänskap och hårdt trycka hans hand liksom han ville säga: aVar lugn! allt är nu förbily — Mänae han svart iute reser till Paris? frågade Jacques en aftonstund sin fästmö, sedan han länge med tälamod pinats af att se vännen spela martyr. i — Jag hoppas att han stanuar öfver vårt bröllop, svarade hon, men, varseblifvande uttrycket i Jackques ansigte, frågade hon leende, om detta var honom emot och om det var möjligt; att hau kunde vara svartsjuk. (Forts.)