Sundsvalls tidning – 30 mars 1875, sida 2

de vänligt räckte hvarandra handen, var det likväl på ett tvunget sätt. Edvard visade sig västan stojande glad, öfverhopande vännen med trågor om hans familj, och den nu afslutade resan. Jacques svarade endast med enstafviga ord, önskande honom dit pepparn växer. Men Edvard rörde sig ej ur fläcken; tvärtom ansäg han det för sin pligt att hålla samtalet vid magt, hvarför han till det yttersta upbjöd sin förmåga i detta hänseende. Slutligen hemkom mr de Lisle och inbjöd dem båda att kvarstanna till kvällen. Den dagen fingo de båda förlofvade ej tala tio minuter förtroligt tillsammans, Lyckligtvis höllo de sig dagen därpå skadeslösa för aftonens missöde. Det var en härrlig septemberdag, hvarför de hela förmiddagen lustvandrade i skogen. Antoinette kände sin så lätt om hjärtat, så obeskrifligt lycklig; det var som om glädjen gjort henne bättre och dubbelt förtrollande. Tillsammans med denna rikt begåfvade natur bortglömde Jacques sina lidanden och missräkvingar. Hon förebrådde honom mildt, att han kvällen förut varit så retlig, och han hade ej mod att motsäga henne, sålunda störande den lycka, de erforo i hvarandras sällskap. De hemkommo dubbelt förälskade i hvarandra, och hela dagen förflöt i oförändrad lycksalighet. Men Edvard återkom, förmenande, att det föll af sig själf, att han skulle deltaga i alla deras samtal och spatserturer. Det föll honom aldrig in, att han vartill öfverlopps; han tyckte, att när ban själfvilligt afstod från lifvets lycka, kunde han uten förebråelser njuta af de fördelar, ögonblicket erbjöd honom.