Sundsvalls tidning – 27 mars 1875, sida 2

— —— — — — — —— — Sålunda ansatt, förklarade Edvard, som ej förstod konsten att tiga, att Jacques gifvit honom i updrag att vaka ötver hans nyckfulla och exentriska fästmö. För att gifva sig själf större vigt öfverdret han vännens farhågor, utan unga flickans ansigte. alt efter som han gjorde sitt för henne föga smickrande meddelande. Först wötte hon honom med ett föraktligt leende och sade sedan hånfullt: — Såå! Verkligen! Det föreföll henne komiskt att hafva hovom till förmyndare, och förvirrade ideer om upror ochzbämud korsade hvarandra i hennes hjarna medan han helt oskyldigt fortsatte sin straffpredikan. Men plötsligt bhxtrade ett ljus i henues natt; han skulle vara den första, som ramlade ned i den afgrund, framsför hvilken han var satt som väktare, Hon reste sig långsamt klappade honom förtroligt på skuldran och rade: — Du har rätt! — Jag atstär från balen — Men nu måste vi hem. Gif mig din arm. Jag är trött. Under vägen återförde hon sin lättrogne ledsagare till den elegiska ståndpunkt, på hvilken han befann sig, då hon hejdade honom genom sitt häftiga utbrott. Han var värkligen outtömlig med sina bilder, liknelser och poetiska utgjutelser; den ena stunden skrattade han åt sina infall, den andra bevektes han till tårar genom rörande citater ur någon älskliogsförfattare, Stundom upmuntrade hon honom, stundom afbröt hon hans svada genom att gnola på en romans eller plocka en liten blomina. Därefter återvände hon, lutande sig förtroligt