Sundsvalls tidning – 27 mars 1875, sida 2

på hans arm, såg skälmskt på honom och upmanode honom i smickrande ordalag att fortsätta. vid en krök af vägen varseblef hon en på ett gärde staende berberisbuske. Hon hoppade upp på en bredvid liggande steun, gjorde ett tecken åt Edvard att komma närmare, och började att äta medan bon stoppad ett och annat bär i munnen på den förbluffade kusinen. Han stirrade på hennes lätta, gratiösa gestalt. till dess hans flegmatiska lugn vara nära att ofvergifva honom. Plötsligt sprang hon, lätt som en ekorre, ned på vägen, utropande: — Nu har jag fått nog för deu gången. Men bur du ser ut, bifogade hon skrattaude, betraktande hans röda läppar. Du liknar en faun, som af nymfer blit vit öfversmord med drufsaft. Däretter fortsatte de sin vandring, men nu begagnade hon sig ej af hans arm, som han flere gånger erbjöd benne. Han kvarstannade hela dagen hos den uuga flickan, och, då han om aftonen återvände till sitt ensliga hem, tänkte han endast på, drömde endast om henne. Men morgonen därpå föll det honom likväl in, att att han begick ett skamligt förräderi mot sin vän, hvilken anförtrott honom omsorgen om siu kvarlemnade fästmö? — Men nej, jag vill inte bedraga honom! utbrast den svärmande filosoten. Pa djupet af mitt hjärta skall jag gömma denna olyckliga kärlek, så att ingen får en aning om dess förtärande låga. Jag vill förneka mig själf, följa dem till altarets fot, vara vitne till deras lycka som Adam, då ban, förjagad ur paradiset, i fjärran