Sundsvalls tidning – 6 mars 1875, sida 3

wilkor wille hafwa granskogen, men han wille ej ändra kontraktet. På denna grund slrefwo fäls jarne under och därpå stämde de bolaget til Här vadsrätten, där det åtaid flera ting innan något utslag föll, men slutligen blef bolaget dömt att betala de afwerkade granarne jämte någon fofts nad. Ofwer detta utilag anfördes beswär i Hof rätten, hwilken ej fann fäl att ändra underräts tens utslag: därpå fullföljdes saken i Högsta doms stolen och där gjordes försök att åtminstone få den återwist till Häradsrätten, men äfwen detta miflyckades i thy att Högsta domstolen faststälde uns derrätternas utslag. Witnar ej äfwen detta om sällsynt djärfhet och winstbegär? För mången torde det synas oanständigt att i tryck ätergifwa sådana enslildheter fom bolag och afwerkning, men därpå swaras, att hwad fom i wara dagar rörer slogarne, på samma gåna de enstildes, som Norrlands största egendom, är just ide småsaker. De på många fätt af winningss lystna utländingar gjorda försöken att til intet göra skogarne, är ide enskildheter, fom ej äro wärda att omtala, twärtom är detta en fråga, fom är gansla allmän och af allwarsam natur; den omnämda saken anföres blott såsom exempel. Om ej ryktet sagt orätt, stulle äfwen här en gång för ett eller twå år sedan warit tal om förs beredelser till en folkhögskola. Denna fråga wäktes härstädes af den för uplysnina och framåtslridande nitälskande filosofie doktor W. i Sundswall på hwars framstållning of frågan några pers soner stulle blifwit utfedda att werka för denna den upwåxande ungdomens lifssak; men ännu har ej det ringaste åtgörande härutinnan försports. Wi hoppas ändå, att de personer som fätt detta wigtiga updrag, icke helt och hället skola glömma det. När man frän de orter där folkhögslolorna redan äro i gång hör ätergifwas de föreläsningar, tal och lärdomar, som bibringas det upwäxande slägtet, så kan man ej annat än beklaga den ort, som ännu ej fätt fig en sådan skola, helst fom folls ftolorna i allmänhet få litet (för att ej säga uselt) upfylla sitt ändamål. Hwillen praktist nytta skall det ej medföra för lifwet att man frän ynglingar åren får lära fig — utom läsa, räkna och skrifwa — hälla föredrag, föra protokoller, deltaga i mes ningsbytet öfwer en sak eler tjänstgöra fom ords förande, t. er i kommunalstämma, föra böcker, lära sig bäde tillämpa och lyda wära lagar m. m. dylift! Hwilket tillfredsssällande nöje stulle det ej wara, att få höra de unga hälla kommunalstämma och med sans och urskilning, en och en i sänder, upträda och begära ordet för att fedan i tur få yttra fig i den sak hwarom fråga är gjord. Wi wåga tro, att det sätt hwarpå solkhögslolorna bibringa den upwäxande allmänheten underwisning, är det mäst riktiga, ty just på detta sätt och på desfa grunder funna medborgare foftras till nyt: tiga medlemmar i samhället oc få, att de känna fina rättigheter och slyldigheter säsom fådana, höja fina täntefätt och intressen öfwer de enstildas och werka i sant fosterlandst anda. En sädan sak är stor och bör hafwa en stor framtid för sig; och måtte wi jämtländingar, som eljes i mänga fall warit och ännu äro i mistning af flera framåtftris dandets häfstänger, snart få glädjas åt en förän dring till bättre och snart få fe en folkhögstola ups spira i wåra bygder! —1—