Sundsvalls tidning – 25 februari 1875, sida 2

— —b-—sHFon7 — — —ä—ä— ———————— — — genom gör mig löjlig, men säkert är, att de som sjunga ljudliga icke äro de upriktigaste. Och du? frågade han därefter och tryckte den skrattande vännens hand. — Mitt lif är mycket simpelt och prosaiskt, svarade denne, men jag har upgjort en bestämd plan och denna ämnar jag troget fullfolja in till döden. Min enda äregirighet är att bevara och utbreda våra skogar, och om jag en gång gifter och hosätter mig, ämnar jag genom litteraturen verka för mitt mål. — Du ämvar således gifta dig? frågade Edvard nästan drömmande. Jag har ätven stundom tänkt på det samina; då fick jag ätmiustone barn, som trodde att jag är en stor man. Det vill säga så länge de äro små. Efter ev kvarts timmas samtal skiljdes de åt, sedan Jacques lofvat att dagen därpå äta trukost hos sin aterfunna vän, Ånou samma afton begaf sig Edvard till Corderies; mr de Lisle var som vanligt franvarande, medan hans täcka dotter spatserade i trädgården under fruktträdens skuggor. Under det upkommande samtalet började han att berätta om sin baradomsvän, ytrande: — Han är sig fullkomligt lik; alltid lika ärlig och alvarsam. Han är i besittuing af en viljekraft, som man kan bli rädd för. Upriatigt gläder jag mig åt bans besök i morgon. — Då kommer du väl att läsa högt för honom ur dagboken, skämtade Antoinette, men blef därefter plötsligt alvarsam, vände sig till Edvard och fortfor: Det skulle fägna mig att göra bekantskap med den där enstöringes, därför kan du gerna taga honom med hit.