c————— —— — Det blir min sak, svarade Antoinnette trotsigt och lemnade trädgården, medan Edvard blef stående på samma plats, förvånad blickande efter henne. Morgonen därpå greps den unga flickan af en förunderlig oro. Sedan hon vid köksbordet ätit litet frukost, sade hon till Celine: — Om du är riktigt suäll, kastar du en sjal öfver hufvudet och följer mig ut i skogen. Celine förklarade naturligtvis, att det skulle bli regn och att bon ej ville utsätta sig för allt obehag i skogen, men hon måste gifva vika för den bortskämda flickans, nycker, bvarför hon gick för att kläda sig. Antoinette kunäpte hop sioa smä, förtjusande stöfletter, satte eu liten, kokett hatt på bufvudet och stack med en utmanande min de små händerna i fickorna på sin kofta. Fem minuter därefter vandrade hon till skogen, ättöljd af Celine, som ständigt protesterade, pekade på de hotfulla skyarne och berättade sorgliga historier om genom förkylvingar åstadkomma bröstiuflammationer. Vädret var verkligen ej bäller eynnerligt inbjudande. Det hade regnat hela nattan, hvarför vägarne voro upblötta och på bladen kvarsittande regndroppar nedföllo från träden. Celine suckade djupt för hvar gång hennes fot halkade på den slippriga mossan eller klädningskjortelen fastnade på en våt gren; men Åutvihette skrattade endast åt henne och fortsatte in vandring, plockande små skogsblommor, af wilka hos bildade en angenämt doftande buett. TT (Forts.)