sin befattning. Han älskade da stora, praktfulla träden, inom hvars ådror lifvet ouphörligt pulserade; han tyckte sig böra hjärtat klappa ioom dem. Därför kände han sig ätven upfriskad af denos promenad: lustigt hoppade han ölver en liten bäck och anlände till en öpning i skogen, hvarest han ämnade kasta siv i det frodiga gräset, då en ung man, iklädd nötbrun paletot, framskymtade emellan träden. Han läste i en bok, talade och gestikulerade, samt kom på detta sätt ända fram till Jacques, utan att varseblifv. honom. Plötsligt stannade han säg upp ur boken och utropade: — Nej, se Jacques Duhoux! År det verkligen du? — Edvard! utropade den tilltalande, igenkäpnande sin skolkawmrat. De hade ej sammanträffat på 10 år, hvarför de naturligtvis öfverflyglade hvaraudra med frågor angående fordna kamrater och luftslott. — Na, hvad har det blifvit af dig? frägade Jacques. Jag har sökt ditt namn i alla tidningar, emedau jag trodde, att du blifvit litteratör. — Ja, en gång hade jag beslutat mig för den banan, suckade Edvard med en melankolisk skakning på hufvudet; puppan var vacker, men fjärilen dog innan den fick vingar. Nog hade jag böjelse för vetenskaperoa, men var för öfrigt bekajad med en otrolig håg för lättja, Nåja, böckerna bafva verkligen blifvit min tröst, och jag känner mig på intet sätt olycklig. Foglarne och vinden upstämma gratis en härlig musik, och efter den låter jag min inbilluingskraft dansa. Det är väl troligt, att jag häri