Sundsvalls tidning – 20 februari 1875, sida 2

pet lilla Hafstroliet. Efter franskan. (Forts. från u:r 21.) — inte i dag. Jag har hela tiden legat och drömt i skogen, och sedan bar jag skrifvit i min dagbok. — Kors, existerar den dagboken ännu? Jag trodde, att du upgifvit alla försök att bli författare. — Väl på att låta trycka, ej på att skrifva, När jag tröttvat vid att läsa eller ströfva omkring i skogen, öpnar jag min dagbok och sprakar litet med mig själf. Där finoer jag liksom gawmla melodier, hela mitt lifs tankar och känslor; den förefaller mig som torkade blommor, hvilka åt mig bevarat sin friskhet och sköonet. Min dagbok tröstar mig för min obetydlighet; den och jag förefalla som två älskande, hvilka altid äro nog för hvarandra. — Men säg mig, afbröt Autoioette, hvarför har du egentligen aldrig gift dig? Du skulle bli en rätt passabel äkta man. Hon stödde armbågen mot sitt knä, lät den runda hakan sjuoka ned i banden och såg med ett skalkaktigt leende på Edvard, bvilken drog en djup suck ionan han svarade: — Mina vänaer kunna ej bäller begripa det; men, ser du, när man gifter sig, förefaller det mig som om man stänger dörren för alla onyttiga drömbilder, som om man besöker ett vackert landskap, åtföljd at en officiel ledsagare. Antoinette skrattade; kusinen betraktade med