Sundsvalls tidning – 20 februari 1875, sida 2

— — !öm — — — — — — — ———————— — synbar beundran hennes lilla, förtjusande fot och sade med en nästan komisk förtrolighet: — Ja, jag skall tillstå för dig, att jag nästan är rädd för kvinnor. — År du rädd förr mig också? frågade Aotoinette, lutande sig fram emot honom, medan ett skalkaktigt leende lekte öfver hela hennes förtjusande ansigte, och med nästan hviskande stamma. — För dig? nprepade Edvard tankfullt, ja, jost för dig! — En ung flicka liknar en beslöjad tafla; först efter brölloppet lär man sig att känna henne, först då erfar man, om man fatt eu gås eller en eygel, en furie eller en madonna. — Det skulle vara bra roligt att veta, hvilket jag blir, når slöjan faller, sade Antoinette i det bon reste sig och antog en utmanande ställvuing framför sin frispråkiga kusin. Eldskenet föll på hennes bländhvita hals och fina, själtulla ansigte, omgifvet af ljusa, krusiga lockar. Nästan ädgslig betraktade Edvard den unga slickans talande ögon och det hänfulla leendet, som utmanande spelade kring hennes svällande läppar. Efter att en stund hafva betraktat bonom med dessa farliga ögon, frågade hon honom änuu en gång: — Nå, hvad blir det för odjur af mig, när slöjan faller? — Du? sade han långsamt. Da är ett hafstroll! Du har bestämdt stigit upp ur hafvet, åtminstone är du i besittniog af dettas skönbet och rörlighet, dess falska lugn och plötsliga utbrott af vrede; till och med dina ögon hafva en obestämd färg, skiftande i grönt. Den