Hr Nils Larson betecknade detta förslag såsom en swag tråd, på hwilken de båda stora frågornas öde hänger, och han förutsäg säsom naturligt att denna tråd skall brista under trycket af en stor konstitutionel grundsats. Därför wille han uttala den önskan att konstitutionsutskottet få fort som möjligt, och helst till i dag, måtte inkomma med en dödsdom öfwer tillägget, till 80 I regerings formen, få att riksdagen får stadfästa den och därefter slippa nedlägga något arbete på härordningen. Ty då regeringen gjort till oeftergifligt wilkor, att grundlagsändringen skall ffe innan de andra förslagen få träda i kraft, äfwen om de antagas, så är det nödigt att den förras öde förjt bestämmes. Hr C. A. Larsson, fom delade denna upfattning, uttalade oc bestämdt, att riksdagen aldrig slall uppoffra swensla folkets grundlagsenliga rätt att fig själft beftatta för att få en härordning få dan fom detta förslag innebär Han förordade Skeningemötets beslut, lemnande därom några hufwudantydningar, och höll det ej för osannolikt, att regeringens förslag, fom egentligen är gene ralernas, bar till innersta upgift att flrämma rifadagen, få att indelningswerket fan få kvarstå på sina rotar. Hr Jöns Pehrsson ansäg förslaget witna om en sådan obetänksamhet å regeringens sida, att han ej fattade huru det kunnat komma fram och ban wille ha det behandladt på ett sätt, att riksdagen för framtiden kan slippa beswäras med näs got dylikt. Friherre v. Schultzenheim saknade icke goda släl til att beteckna den af regeringen gjorda reda: tionen af grundlagstillägget såsom olydtlig och att han aldrig ffulle lemna fitt bifall till densamma. Han wille ide utså frön till framtida konstitutionela konflikter, fade han. Sådana skulle owilkorligen upstå af ett få tänjbart och obestämdt uttryck fom: oundgängliga behofr. Men liksom få många andra tycktes han antaga att en grund lagobestämmelse wertligen behöfwes för att regeringen ftall funna wara trygg för riksdagens mil: lighet att anwisa anslag. Darjör angaf han doc inga stäl. Märkligast bland de ytranden, fom under öfwerläggningen föllo, war utan twifwel det fom hans exellens justitiestatsministern hade i andra kammaren, däri han tydligare utsade hwad som blott i den första antyddes. Helt öppet sade han att den föreslagna grundlagsändringen gerna fan få en annan ordalygelse, blott saken blir denfame ma, eller att härordningen för grundlagshelgd. Äfwen ifrågasatte han att de nu framlagda förs slagen kunde komma att undgå grundwasentliga ändringar. — Detta kan ej wara annat än gläds jande för riksdagen, i synnerhet andra kammaren, att weta, och det lärer ej wara twifwel därom att grundwäsentliga ändringar komma att midtagas. Sådana äro werkligen af högsta nöden! Det må od nämnas att hr generalmajor Björns stjerna, Stockholms representant, fom sutit med i militärkomitän, uplyste kammaren om, på grund af hr C. A. Larssons ytrande, att förslaget ej fått sitt innehåll för att stramma rikdagen, utan emedan landet behöfde ett sådant förswar. Någonting uplysande i afseende på landets förmåga att bära en sådan förswarsbörda, fom hrr generaler förmått regeringen att söka lägga vå landet, hade hr grefve Björnsijerna ej att meddela. Detta är oc ett kapitel som från det Hål: let med synbar förkärlek förbigås.