Sundsvalls tidning – 6 februari 1875, sida 2

— OAÄ c många gånger fätt gå där med hål i strumporna. Tjansteflickan som råkat i extas, rykte på axlarne ocb fortfor, sedan hon gått fram till klaveret, stödjande sina armar mot dess lock. — Vet du hvad? Din far skulle aldrig gjort sig till ovän med dia mors familj; utan häldre låut dig kvarstanna hos dina morföräldrar i Paris De hade nog funnit en god man åt dig. — Vår herre bevare mig från den man, som de välja åt mig! utbrast Antoinette med komisk förskräckelse: ämbetsmän i ministerierna, fula, skalliga, pedantiska — nej, jag tackar! Då föredrar. jag långt haldre den pensionsanstalt, hvari de iospärrade mig. — Men hvarför fick du inte kvarstanna där, då? — Emedan där är dyrt, och vi äro fattiga. — Fattiga, uprepade Celine. Ja sedan din far förslösat allt, bar jag nog blifvit nödsakad att spara. Men dioa morföräldrar ä ju inte fattiga? De, som inte egt några audra barn än din morfar, hade gerna kunoat betala för dig i pensionen. Men, låt ass tala om något annat än dessa människor. : — Det fins ingen, som håller det ringaste af mig, suckade Antoinette. — Ingen? utbrast Celine. Räknar du mig för rakt iogen ting? Har jag inte skämt bort dig från den första dag, jag kom i tjänsten? Då jag såg dig ligga så blek och magerivaggan, tog jag dig i mina armar och älskade det stackars öfvergifua barnet. Och sedermera var det jag, som kladde dig om söndagarne, så att du såg ut som en liten engel; som smög nam