Sundsvalls tidning – 4 februari 1875, sida 2

Lättfotad sprang grefvinnan Ida upp i vagnen. — Rauhenstein hoppas jag aldrig mer återse. Lef väl godt folk. Hon nickado åt alla — äfven Andreas. Grefve Gundaker hjälpte först miss Till upp i vagnen, sedan steg äfven han i och satte sig bredvid sin fru. Miss Till hade blygsamt intagit baksitsen. Slaget föll — bästarue satte af. Alla på slottsgården hälsade, äfven Andreas tog mekaniskt till hatten. Sedan ilade ban ursinnigt ivåt skogen. Människorna skulle icke se hans smärta, hans raseri. — Det gick bra, anmärkte den gamle Reuter med en suck af lättnad, jag var rädd för den unge. — Jag har ju alltid sagt dig det hade ingenting att betyda, fru grefvinnan måste skaffa sig ett tidsfördrir på den öde borgen. — Gumma, pojkarne äro icke nu, som i min ungdom, om du bemött mig så som fru gretvinnan bemött ynglingen — lefvande hade du icke kommit undan, jag vet, hvad jag vet! Beständigt ruskade gubben det hvita hufvudet. — Du är alltid så häftig, kära gubbe. — Vår Andreas är en nattmössa. Vagnen var nu ur synhåll, och det gamla paret vände tillbaka in. Samtalet emellan de bägge makarne mattades redan af. Grefve Gundaker drog bekvämt sin pels till rätta, satte sig bekvämt upp i sitt hörn och tillslöt ögonen — han hade flera timmars morgonsömn att återtaga. Dessutom hade