Sundsvalls tidning – 28 januari 1875, sida 3

des har i dessa dagar riktat scenen med ett nytt stycke, en vandeville i 3 after kallad die Nichte des Millionärs hwilken pjes med mycken fördel blifwit gifwen på Krollska teatern. Denna oms ständighet ffulle dock ide enfam föranleda mig att tala härom, därest man ide genom det i fråga mwarande arbetet jämte flera föregående i samma riktning, hwilka alla genom sin fristhet, smak och originalitet göra författaren wälkommen, kan wäga hoppas att en gång få ett slut på eller ätminstone ett utbyte af dessa ewiga så kallade original possen, hwilkas författare i von Sdveits zer synas komma att få en ganfta farlig rival. Wisserligen anse flere kritici, att denne senare mår hända lyckats til oh med bättre i ett par före gående arbeten, men det wissa är likwäl, att måns ga scener i detta, både hwad sangår intrig och dialog, woro förträffliga och framkallade sin goda werkan. Bland de spelande stördade fröken Meyer, som innehade titelrolen, ett wälfortjent bifall. En stor talang, som utbildat sig i Paris och där emottagit ett gansla smickrande anbud om ens gagemant wid italienska operan, fröken Helene Meinhardt, kommer till glädje för alla wänner af mår tyssa opera att bli sitt fosterland trogen. Beklagligen är sängerskan dock för närwarande af opasslighet hindrad att upträda. Hon är engaz gerad wid Fredid-Iilbeimsftädter-teater, där operettne Birofle-Birofla för att upföras endast mwäntar på hennes tillfrisknande. Det är wal kanste ej få aldeles rätt att i samma andetag man talar om Thalias nöjen föra jamtas let in på aflidne personer. Men ett litet undanz tag för en enda gång torde det måhända urfäls tas, desto hällre fom den aflidne, hwarom här är fråga i lifstiden warit en stor teaterwän. Det år nämligen om den nyss till fine fäder gångne kurfursten af Hessen —Kassel, fom jag ber att att få ytra några ord. Yngen är sämre än när han ffall gifta fig eller bättre än när han dör, säger ett gammalt ord språk, och detta senare flår äfwen här in, ty ehuru föga wärderad han war här lifwet, fan man dock nu mid hans graf märka, att han egt ej få få wänner. Men detta hindrar likwäl ide att han i många stycken hade sina stora egenheter. Äfwen dessa utgöra nu ett begärligt samtalsämne, och jag ber därföre att, med all respekt för hans Durchlauchts frugga, för mine låsare få framställa nås gra prof ur den rikhaltiga samlingen. Salig kurfursten war i andra giftet förmäld med öfwersten wid garnisonen i Koblenz Lehmanns frånslilda hustru, en ssönhet, som redan den tid bon war stänkmamsell på ett wärdshus i Köln satte mången ung krigares hjärta i låga. Under namn af furftinna af Hanau förde emellertid kurfursten fin gemål till fine fäders flott i Kassel där man ännu met att berätta mer än en rolig scen emellan det höga fursteparet då det hedrade teatern med sitt besök, hwilket sledde ganska ofta. Kurfursten hade bland aunat den den warnan — jör att icke säga owanan — att i sin loge ytra sig så högt, att han därigenom störde publiken och hindrade pjesens gång, men detta frågade han ice efter, ty teatern war hans oc ingen annans, fom han brukade uttryda fig. Detta behagade emellertid icke kursustinnan, som en gång till och med tillät fig att härpå fästa fin höge gemäls up: märksamhet. Förbittrad häröfwer läter han Helt enkelt öpna loge-dörren samt i hela teater-publi tens åsyn föra fin äkta hälst ur logen. Detta war härdt, mycket härdt, det fan ej nekas; men ingen wågade knota därwid. Kurfursten wille få, och hans wilja war lag. Kurfursten hade reda på alla, som besökte hans teater. Hande det någon gång att han fick öga på ett obekant ansigte nere på parketten, sände han genast ned sin adjutant och lät honom fråga, hwad den okände hade att göra i Kassel. Kunde denne då ej nöjaktigt redogöra för sitt befökifta den, få blef Han nolens volens twärt förwisad därifrån. Af denne sin kurfurstliga rättighet gjord hans Durchlaucht mer än en gång bruk. Rea Telegram D re 3 vv A2,