Sundsvalls tidning – 26 januari 1875, sida 2

— Da skall få detta om du vill följa mig, sade han, tog gossen på armen och sprang bort. Barnet log, ty det höll leksaken i sina små händer, friberrn bar det upp i tornet. Järndörren slogs igen framför den förtviflade vårdarinnau. Den trogna kvinnan ref sitt hår, gret och sönderslog förgäfves sina fiograr på porten. Då trängde ett vildt klagande skri ut, bortdöende i sakta jämmer. Sköterskan blef tokig, hon förbanaade grymt hela slägten, om nägot ondt hade vederfarits arftagaren. Långa månader hölls barnet iunestängdt i tornet, det sades det var sjukt. Audtligen kom det ut, men blef aldrig mer den friska, muntra gossen från fordom. Egendomen blef aldrig den elaka slägtingens. Hans kraftfulla söner förvisnade och dogo. Friherrn den sista af Rauhenstein, störtade sig ned från slottsaltanen. : Då kom godset till den nuvarande grefliga slägten. — Jag hoppas, att ingen förbrytelse vidlåder den familj hvars namn jag bär. — Nej, Aarsteinarne togo arfvet med ren hand. — Och spöket? — IR. uhenstein vandrar förmyndaren som icke kan fiana någon ro. Genom de öde rummen tränger arftagarens klagande skri. Knapt hade bergsbondens kraftfulla stämma förklingat, förrän en ton såsom ett klagande barnskri framträngde från ett af salens mörkaste hörn. Miss Till spratt upp ur sömnen utan att fullkomligt vakna, grefvinnan ryste.