— Låt mig se efter, det är iogenting, sade Ändreas upstigande. Grefvinnan låa vinkade jägaren till baka. — Jag vill gå själf. sade hoa. Hon tog den tunga silfverarmstaken frän bordet och sväfvade behagligt genom salen, — Audreas tjasta blick följde heune. Hon hade upnått hörnet och tog upp någonting från golfvet. — Det är en afskyvärd liten katt, som smugit sig in här och legat stilla tills nu. — Det har aldrig lyckate mig att få se eller höra något af Rauhensteins spöken. — Lemva spökhbistorierna! berätta mig något gladt. — Något sådant vet jag ej, om jag ej skall tala om en annan bild, en underbar kvinnobild som jag funnit i ett af slottets öfvergifna gemak och satt upp i mitt rum. Inför denna bild står bonden i dag och beklagar att han ej är född ädling. — Och vandrar er målade älskarinna, äfven såsom ande genom Rauhenstein? — Dess afbild befinner sig här i salen i det mest blomstrande lif. På de kala höjderoa har redan den första anön fallit. Miss har upätit hela sitt delikatessförråd, heones engelska romaner äro utlästa. Hon börjar sucka och gråta, hon har bringat ett alt för stort offer när hon följde den förvista. Icke desto miadre äro engelskans rapporter verkligt rörande. Om hälften af hennes skildringar vore sanna så skalle familjen Aarstein IV.