Sundsvalls tidning – 26 januari 1875, sida 2

ter sin gemål. Nu blef den värmaste slägtingen förmyndare för Rauhensteins arftagare. Deona slägting var fattig och hade många barn. Dag och natt tänkte han på hur han skulle kunna tillegra sin slägt det sköna godset. Genom giftermål gick det icke ty den yngsta af hans döttrar var gammal nog att vara arftagarens moder. Gaf den lille plats, då ...... men lifvet vågade förmyndaren icke komm åt. Det kom vid denna tid till Rauhenstein. en gammal hemlighetsfull stallbroder. Med denue hade friherren månget hemligt samtal. Knekten hade i de välska landen lärt att blanda åtskilliga gifter — han vägrade äfven icke att för ett stycke guld göra någon kall med koitven. Men detta ville icke friherrn, han ville åt arfvet, men den adliga äran måste förblifva ren. Snart förenade sig friherrn och landsknekten om en djätvulsk plan för att fördärfva arfviagen af Rauhenstein. — Arma gosse anmärkte grefvinnan Ida, så hjälpoch skyddlös! — om förlåtelse, saken äricke så förskräcklig, jag söker endast efter ord att berätta den, men kanhända ni efterskänker rästen. — Nej, ni måste berätta till slut. NMiss Till hade, lugnad genom Andreas närhet, ljuft inslumrat under berättelsen om arftagaren af Rauhenstein. — Gossen skulle lefva men aldrig blifva en man, icke lemna efter sig någon arfvinge. Den lille arftagaren hade en trogen vårdarinna, som aldrig, lemnade hogom. En gång kom förmyadaren till det bekanta barnet och visade det en gyllene leksak.