Sundsvalls tidning – 26 januari 1875, sida 2

— Skada att detta klippnäste är utan spöken, utropar hon öftverwodigt. Ni kuade besvärja andar Andreas. — Slottet Rauhenstein saknar icke sin spökhistoria, fru grefvinna. — Berätta deu! — Icke så sent på aftonen, bad miss Till. — Hvad fruktar du? vi hafva ju en manlig försvarare — äfven mot spöken, icke sanut? — Det gifves intet öfver och intet under jorden, som jag fruktar, svarade Andreas lugnt. Skicka mig ned i grafven eller hvar som hälst vid midnatten. — Ni stannar här och berättar. Miss Till rykte till bättre skydd närmare Andreas när olyckan icke kunde undvikas. — Har ni sett bilden af ett barn i slottskapellet, fru grefvinva? — Ja, det är en gosse om två år i rik förnäm drägt, han sitter på en dyna, den lilla stålvärjan hänger vid hang sida och en förtjusande långhårig hund springer upp emot honom. Den osäkra sökande blicken har öfverraskat mig, ögonen tyckas följa mig i de aflägsnaste hörn. — Bakom bilden fiones en halft förmultnad latinsk skrift; med möda lyckades det mig att läsa orden. — Förstår ni latin, Andreas? Bergsbonden nickade liksom skamlig öfver sin lärdom. — Barnet, fortfor han, föddes till lycka men blef förtärligt olyckligt. Det var Rauhensteias arftagare. Hans fader bröt halsen af sig vid en stengetsjagt, den unga enkan dog straxt ef