NN AWsä————— ——————————— ken och ger med gladt skall, tillkänna när han funuit sin herres spår. Den praktfulla alpvegetationen är förbi. Iagen blomma dottar mer, intet grässtrå, ja till och med ingen mossa växer på de öde slagfälten där den vulkaniska jorden utkämpat sina strider. Här ligga blott förvittrade stenhopar. Den unga grefvinnan blir rädd. Ovilkorligt påskyndar hon sina steg. Evig is glittrar häruppe — i stigande rörelse sträfvar Ida framåt. (Forts.)