Sundsvalls tidning – 16 januari 1875, sida 2

om lydaad. Hon sprang vidare och eriorade sig en tilldragelse på isen i hufvudstaden. Där hade han varnat, bedt henne att icke lita på den svaga isen. Naturligtvis gled hoa då först beslutsamt till midten af dammen. Han stod hjälplös invid stranden intagen af ångest att se henne endera sjunka eller — ådraga sig suufva. I ögonblicket fattade en kraftig hand gretvinnan om lifvet och uplyftade henne lätt, som en fjäder. — Ni glömmer vårt fördrag, jag borde redan här lemna er, sade Andreas strängt. — Gör icke det, jag ber er, det är dåraktigt att sätta sig upp emot er vilja. Tigande bar han henne till andra stranden. Stumma upnådde de en plats på hvilken befunnos vedtrafvar. Under det Andreas pröfvar omgifningen har erefvinnan Ida undsluppit honom, högt under klippafsatsen lockar den doftande alprosen. Den unga kvinnan sprang ditåt så lättfotad som vore hon själf en hind. Ofvanför vinkar rosen — inunder gapar afgrunden. Grefvinnan Ida sträcker handen efter den frestande blomman, och hennes fot slinter på det af solen torkade gräset. Gällt ljuder bennes ångestskrii bergstystnaden — hon faller, hon sluter ögonen och tager afsked af lifvet. — Pass eppl ropet träffar den halft vanmäktiga. Hon känner sig hejdad i fallet. Matt öpnar grofvionan Ida ögonen och blickar omkring sig i skygg dödsångest. Läget är fasansfollt.