Sundsvalls tidning – 16 januari 1875, sida 2

— ——— —— — — relsen, som kunde fördraga mer än den starkaste boadflicka. Redan sprang hoa muntert framåt och Andreas måste följa. Ida håller andan, hennes hand pekar på en ljusning i skogen: — Där stå fyra stengetter, Andreas, Jägarns öga hade hade redan förut varseblifvit dem. — Jag har icke skotthäl, fru grofvinna! — Framåt! Snart är stället upnådt, bvarest ridjaren visade sig. Tre äro försvunna, ett klättrar upåt svindlande klipphöjder. Andreas kände ou den lifligaste jagtfeber. — Stanna här, tru grefvinna, sade han, Diana skall bevaka er, — Jag går med! — Omöjligt! stanoa här, till detta ställe komma många stengetter. Ni får nog skjuta först. Andreas vinkade sin hund tillbaka. Grefvinaan låg utsträkt på det doftande alpgräset och befann sig oändligt väl. Matt simmar den blå himlen, de mörka tallarna, de grå stenarna, för hennes blickar. Alpernas rika luft bar upfylt hennes blod med frisk kraft, hennes bröst vidgas, hennes kinder färgas mörkare. Det prasslar i skogen; Diana lyssnar med spetsade öron, en flock stengetter jaga förbi. Den lilla bössan skjates af, grefvinnan Ida har felat, Leende springer hen upp, utan mästaren går det icke — därför upp till honom. Gladt ilar hon efter den sköna hunden. Diana vädrar på mar