Sundsvalls tidning – 16 januari 1875, sida 2

MM —————— —— Hon aväfvar emellan himmel och jord, med sitt starka gap har Diana huggit fast i ,klädningen. Sviker hundens kraft, brister tyget. då är Ida förlorad. Det bristande ögat förmår äonu urskilja en hög mansgestalt, som försigtigt stiger ned på den obanade bergsafsatsen. År det en människa. är det en engel? Ida vet det icke, han är — räddaren. Säker och frälsad hvilar hon ou i starka armar. Han bär henne på en säker plats och hämtar vatten ur den klara källan, den lilla handen håller ännu krampaktigt blomman. — Lifvet är dock skönt, utropar grefvinnan Ida, och ni gaf det mig tillbaka, Hon tar leende Andreas hatt och fäster därpå alpblomman. — Den rosen är dyr, jag har aldrig darrat förr. Grefvinnan log redan åter — den allvarsamme, svårmodige bergsboen kao icke fatta hennes lätta elastiska kvinnonatur. Hon har slagit armen om Dianas hals och smeker det eköna djuret. — Åfven du hjälpte att rädda mig. Det sköna kvinnohufvudet hvilar på det härliga djurets hals. Med hänryckning betraktar Andreas taflan. — Ni har väl nu nog af stengetsjagt, fru grefvinna; när ni hvilat, vända vi hemåt. — Icke utan bockskägget bredvid rosen, Åndreas. Förvånad blickar jägaren på deu späda va