Den farliga leken. Novell af Frans von Nemmersdorf. Ötversättning för Sundsvalls Tidning N. K. or Ida. ö (Forts. från n:r 6.) Hans hirschfärgare hade ett konstigt arbetadt fäste, hans bössa blixtrade som en juvel — vapnen äro jägarens smycke. Vid foten af Rauhenstein väntade en lätt vagp, som skulle föra dem en mil in i dalen. Grefvinnaa Ida sprang lätt upp i vagnen. Hästen sprängde af. Den uaga grefvinnans lifsandar voro utomordentligt upeldade, — mannen öfvervägde med alvarligt siune vågstycket. — Ni måste obetingadt lyda mig, upmanade han äonu en gång, hvarje felsteg däruppe kan kosta lifvet. — Ni har att befalla, skämtade Ida. — Det kan hända att jag måste stiga upåt efter stengeten, i sådant fall staduar ni på den plats, jag anvisar er. Utan att besiuna sig nickade grefvinnan jakande. Nu började Andreas att långsamt stiga uppå berget. Det hade regnat för några dagar sedan; en liten bäck hade i följd däraf svält öfver gångstigen. Muntert plaskade grefvivnan Ida häri, hon hoppade öfver de glittrande stenarve. — Håll er stilla, vatoet är forsande! befalde Andreas botande. i Sannolikt hade grefvinuan redan glömt löftet