Sundsvalls tidning – 14 januari 1875, sida 2

Hans arm allena kunde uppehålla henne, kunde föra henne tillbaka ibland människorna. Småningom inbröt aftonen; glödande moln sväfvade öfver deu grånaude bergsjön. Stämningen kastade om, som först var så öfvermodigt glad. För länge sedan har grefvinvan Idas sång förklingat. Åfven hos Andreas försvagades det vilda begäret — försakelsens gränslösa smärta grep honom. Lefva ville han icke mer med Ida, men kan kunde dö med henne. Hvarför icke taga heone på sin arm och störta i djupet. Outsägligt vemod låg tungt på det starka ajärtat. Aninaslös. såsom ett lekande barn drog grefvinnan Ida med en afbruten gren fåror på den klara vattenspegelu. Åndtligen blef hon äfven trött därpå. Hon lutade sig tillbaka och hennes ögonlock slöto sig såsom blommans kalk sluter sig mot natten. Ett sofvande barn kan Andreas icke döda. Grefvinnan Ida har förtroende till honom — ban är afväpnad. Med vilda hastiga årslag, på det icke frestelsen skall återkomma, drifver han båten till land. Deo ännu slumrande lyfter Andreas ur och sätter henne på marken. — Ni är räddad fru grefviona! — Hvarifrån? (blott hos honom, i hans tankar allena låg faran.) Ida blef nu för första gången rädd, ensam i den storartade naturen, med den våldsamma mannen. Hon kände att bär brast det rosenband med hvilket hon plägade binda sina offer.