Sundsvalls tidning – 12 januari 1875, sida 3

att wara i England. Jag frågade om underräts telserna från Spanien ide uprört honom mydet. — ÅÅcke få mycket fom ni kansle tror! — fmwas rade han — ty saken fom ej owäntad. Jagför fer dessutom att wara lugn, foftän en fådan tills dragelse altid har något upslakande uti sig. — Jag frågade widare om han trodde, att karlisterna flulle fortfätta striden. — ÅJag tror — swarade han — Latt striden till en början kommer att blifwa härd, men att folket få småningom stall fluta fig till mig och då blifwer striden slut. Jag är ingen parti-fonung, min ministär är fammans fatt af män af alla politiska grupper. Den är liberal och konstitutionel, liksom jag själf är det af uprigtigt hjerta. Jag wet mydet wäl, att det för närwarande icke är något eftersträfwanswärdt att wara konung af Spanien, men jag will föra sätta mig in i min upgift och göra min pligt. Jag framstälde nu den frågan om hans moder, Fsabella, siulle följa Honom till Spanien. — Nej— swarade han lifligt — den saken är redan afgjord; hon stannar i Paris. En paus upstod nu och jag wäntade ett tecken af prinsen om jag stulle aflägsna mig. Efter förloppet af nägra ögonblick räckte han mig handen och fade: Om ni fommer till Madrid, under det jag är där, ffall det glädja mig att fe er och påminna mig Frankrike, fom jag älskar få mydet. Jag önslade honom en lång och fredlig regering och fade att jag alltid stulle följa hans bana med uprittigt del tagande. — ÅJag tackar er få mydet jade han. Därefter lemnade jag hotellet, medförande ett myc tet jördelaktigt intryck af den unga fonungen.