Sundsvalls tidning – 12 januari 1875, sida 2

— bet är icko så lätt! — Kan en kvinna älska en man, som icke är starkare än hon? — Hvarför icke? svarade miss Till fredligt tuggande. — Nej, de äro alla lika, svaga, kraftlösa, slöa, storhertigen orade sig lika inycket öfver mig som han. — ida, ofta var han nära att tala, men ditt öfvermod hejdade ordet på hans läppar. — Ja, han faun det först då jag af trots gifte mig med en annan. — Då älskade ban dig så passioneradt att han öfvertalade dig till flykt. — Och då vi blefvo optäkta, kröp han spak till korset. — Hvad skulle han göra! Han gaf sitt hedersord, att icke återse dig och giek ut såsom Johanniterriädare, emedan haus vacklande hälsa förbjöd honom krigstjensten. — Svaghet var det, som skiljde oss, andlig och kroppslig svaghet. I Miss Till svarade icke, bon bade hällre alldeles icke berört den pinsamma saken! Jag skulle tycka om en man af. rå, vild obändig kraft. Eugelskan skakade sitt hufvud och drack sin tredje kopp the. — Det flanes ingen sådan, slöt grefvinnan. Deras kärleksäfventyr, spel och dryekeslag förstöra männen i våra kretsar. — Det är bra, med hjältar och Titaner vore ganska obekvämt att lefva, skämtade miss Till. — Jag drömmer om en man, som kunde : böja min vilja.