Sundsvalls tidning – 12 januari 1875, sida 2

— Inga Sardiner! Söllskapsdamen suckade högt. Hon hrack ett ett glas Bourdeaux med hvilket bon brukade sluta sin aftoumaltid. Grefvinnan Ida satt stam försänkt i tankar. — Gå vi till sängs, anmärkte miss Till efter en sömnig paus. — Klockan nio, utropade grefvinnar Ida otåligt. Hon sprang upp från sin stol och gick ut på altanen. Hela nejden simmade i månskenet där, det mörka svarta berget bar en strålande krona lik en helgongloria. Miss Till hade följt eiv herrskarinna, hon utstötte ett litet skri. — Där nere på terassen står ea röfvare. Andreas befann sig i borgens lilla blomsterträdgård just under altanen. Han hade sin bössa med sig och ville under natten bestiga ett berg för att tidigt på morgonen kunna skjuta en bergsjöfogel. vid bullret vände han sig mot slottet. Öfver altanen böjde sig en onderskön kvinna. Jätten ryggade tillbaka. — Bilden, mumlade han. Grefvinnan Ida såg skarpt på Andreas. — Du är beruslig. Till, sade hon, han är ingen röfvare men väl en ganska vacker gosse. Vid frukosten träffades de båda damerna åter E salen. Det var redan ljusan dag, de hade sofvit länge, och länge fördröjt sig vid toiletten. — Hvad göra? frågade grefvionan Ida. De funno sig utan alla hjälpmedel att förströ sig, engelskan visste intet svar.