Sundsvalls tidning – 29 december 1874, sida 2

Hr D. Badström hörde till dem, fom fruktade faror ur kasernlifwet, men han föredroge det minst enda af två onda iing och rostade för oafbruten wapenöfning, emedan afbrottet i det yrte ynglingen idkar blefwe mindre swart för en gång, än om det stall uprepas. Hr Hallertrom instämde med hr Hägglund samt uprepade sitt förra ytrande om indelningswerkets, duglighet Hr Wagenius framhöll den wackra sidan af ine delningewerket, att det sammanbundit soldaterna med sjalfwa solket och gjort dem till ett, ywillet aldrig tunde blifwa forhallandet under ett fajerns lif, samt erinrade om att preussarnes seger öfwer fransmännen under sista triget lika mydet war en foljd af öfwerlagsen fe ligyet som a öfwerlägsen ofning. Hos op funnes samma gammallutherila anda med start sedlighet kansla, som hos preussarne. Dottor Hintze warnade afwen emot tasernlijwet sasom egnadi att göra foldaten til wiljolöst rede 1 ap i defpoters hand. Daremot menade hr Eriksson, att det ej wore få farligt med tasernli wet, da bildade ynglingar tomme att deltaga däri, ywilka kunde bidraga till kamraternas bildning; och wi hade sjalfwa erempel på att afwen de indelta soldaterna lata anwända fig emot folfet För ojrigt war stafwen bruten onwver indelmingswerket. Jubmtarcn br Näsman tog därefter till ordet od) ade i få ord att ban ej lunde slänla fin röjt åt förslager fåjom alt för betungande för indntri och rörelse. Annu en stund fortgick meninsbytet, bwarunz der br Bädfiröm fade, att om än grundskatterna trydte oss. gjorde det ej till den grad att wi för att befrias fran dem borde offra wåra soners blod. Hr tapten Bredenperg örilarade att dessa grund: slatter woro bewisligen orattwisa till fitt uphof, och att om man bade tiljredsstallande förfwar, behöfde man ej offra blod for dem, men om förswaret wore otiujredsstallande, maste man offra det i alla fall. Doktor Witström ytrade, att indelningswerket är allmant utdömdt, och att dess olamplighet fram går redan daraf att man ingenstades mil hafwa soldater, fom arv öfwer 40 är gamla. Alla läs rare äro ense om att en ständigt fortgående uns derwioning är battre än en ofta afbruten, bwars under en god tid altid åtgär att åter inlära det bortglömda; kasernernas aror woro ej sa stora da folket kunde kontrollera dem; den tid som nu föresloges till militarofning wore den för mannen oskadligaste; tiden more wisserligea lång men gans sta fort i jamförelse med den preussarne därtill anwände: om man wille ett wertligt förjwar, borde man afwen wilja medlen att staffa det men om man det ej mille, borde man öppet säga det ut (lifta anmarkningen hade aswen ordforanden gjort). Doktor Hiute satte darefter i fråga om ej fom i Danmart 6 manaders ofningstid wore tilräd. lig. Jbland Hela det dussin generaler och öfwer siar, fom granskat det nya förjlaget, innan det framlemnades, saknade han namnet på den man som han ansag wara bäftiftåndatt bedöma denna punft nämligen nu warande militärbejalhafwaren på Gottland Hr Begesack. Ör Backström menade att fitta triget ej vitnade om någon bog moralitet hos tystarne samt erinrade om den starta utwandringen til Amerika för att undergå krigsijänst. Mot br Hintze anmärkte hr Wikström att sista friget i Danmart wisar att 6 manaders öfning är otillrädlig? och mot hr Backntrom att utwandringen fran Swerige mat jamföreljewis ännu Itatz fare än den fråu Tystland. Hr Ljuslin faste upmarksamheten på den olika tunga fom upkomme därigenom att en familj fan hafwa flera warnepligtige soner, men en annan däremot ingen. Hr Dallerstrom, menade att om wi än rustade oss till tänderna kunde Gud anwanda andra folk att tutta oss, litjom Han stundom anwandt oss. att tutta andra solk. Hr Bintze anmartte därwid, att historien wisar att Gud alltid gifwit jegern at dem som sa anwandt Hans gafwor att de warit bast rustade, — och yrr Erikosson och Nylander förtlarade att ens ligt yr Halleruroms satt att fe saten det more bast att ej alls rusta fig utan lemna wart förswar helt och hallet ät Gud. Eedan prapasition bl fwit framstäld, woro alla de afa fna rösterna för det i fråga warande bärordnirgsförslagets förkastande. Om den andra fragan, nämligen den om ifogå2 hushallningen funna wi ytra of fortare. Darom ytrade fig yrr Cawalin, Wagenius, Ljustin, Starrin, Nasman oc) Hallerstrom nastan utan någon meningostiljaftigyet, och alla i den rittning att nagot bör göras ull stogssköflingens bammande. Mötets beslut lyder: En lag är be hoslia om fan hämma a weriningen af ung och magen stog. Vid i söndags hållen kyrkstämma blefwo få wal tyrtomoleto, jum skostadets torutmarande ledamoter aterinwalda blott med den åndring att dottor Wikstrom waldes till supleant i förforsnot