framställa oss för ers nåd såsom en enhet, enig i tanke och bandling. I — Hvilken är den herrn, om hvilken ni talar? — Fändriken på veustra flygeln. Furst Kaunits vände sig till den omnämnde med frågan: — Hvad heter ni? — Anton Aldrigfull, lydde svaret. — Uura läoge har ni tjenat i armåen? frågade fursten åter. — Fem år. — Hvad var ni förut? — Biträdande lårare i en skola. Jag ledsnade vid mitt förra. yrke, emedan min rektor var en trängbröstad pedant, med hvilken jag föga öfverensstämde. En dag skickade han mig med en stor bläckflaska ifrån staden till en af hans bekanta i Hernals. Då jag kom tiil glacisen blef jag förargad och gick till kasernen och tog värfning. Flaskan lemuade jag ät profossen och lät rektorn hämta den därifrån bäst han behagade. Och ni har väl alarig ångrat ert steg? — Nej, ers nåd. Sedan jag börjat äta kommisbröd, har jag aldrig känt magplågor såsom förut, när jag åt hos rektorn och fick eljest föra ett stillasittande lefnadssätt. Soldathfvet behagar mig, och jag anser mig lefva, törst när jag blef soldat. — ÄUuru heta de andra herrarne? — Binuder, Westmaier och Hausvald. — Ja, så, ni är Hausvald. Jabha, nu eriarar jag mig ansigtet. Ni hade den oturen. att så väl er farbroder som er rival voro skälmar. Den ene har Gud straffat och den andre jag, och det på ett sätt, som bäst öfverensstämmer med den uprättelse, hvilken jag var herrarne skyldig. I hvilket regemente tjena herraroe för närvarande? I detsamma, i hvilket vi först anstäldes, svarade Hauswald. Det var dittills sed och föreskrift därstädes, att ingen ofrälse man kunde blitva officer; men regentens nåd har till vår fördel åstadkommit ändring däri. — Det fröjdar mig, mina vänner, att det gått så. Nu lär det väl ej blifva svårt för er att förlåta don gamle tursten, som utan sitt förvållande beredt er så mycket bekymmer och besvärligheter? Vi förlåta ers uåd med lätt hjärta, svarade Westmaier, och skulle äfven hafva gjort det, om saken ej tagit eu så gynsam vändning. Vi hafva stor respekt för den herre, som kommeuderar värt fäderneslands civila armer. Vi veta alt för väl, att höga herrar äfven med största kärlek till rättvisan dock lätt kunna förmas att begå orättvisa, då de ofta nödgas begagna sig af främmande organer, på hvilka de måst hta lika mycket som på sina egua. Gud, som ensam förmår det, gifve dem sitt beskydd, att dessa bitraden aldrig må blifva bycklare och smädaro, som missbruka sin ställning till att störta oskyldigt folk i fördärtvet. Var hederlige Lachner bar fått lida mycket tör sådana nedrigheters skull och har endast att tacka lyckliga tilltalligheter, för det han ej gick under i den emot honom upvackta stormen. Jag beder ers nåd förlåta mig dessa ytrarden, som dystra minnen hos mig tramkallat. Människan kan ej altid behärrska intrycken. — Vi körblitva goda vänner, svarade fursten Gif mig era händer. Iutet agg mer Det skall blifva min omsorg att förjaga intrycsken från det förflutna. Statskansleren skakade hand med alla fändrikarne och beledsagade dem, då de lemnad honom, ända till förmaket. Förnöjda lemnade fändrikarne stats kansliet. De voro belåtua med den erhålln oprättelsen och försonade med den gamle fur sten. Tjugusjunde Kapitlet. Ett besök i kruttornet. De första stralarne af morgonsolen, hvilk föllo på tullhuset vid Nussdorferlinien, fuan