Lau jag Hjälpa Ianga UIMAIUE. off at 41dRÅT lad, herr Ferrari. och ni, fru Fremd, återfår er förra pension. — Tacka inte mig, utan tacka lenne herre, som haft den godbeten att afstå len åt er. Ferrari bleknade af förargelse, vände statskansleren ryggen och stoltserade ur rummet. Den gamla frun dels skrattade, dels gret af glädjen. Hoa hade ej hoppats, att hennes audiens skulle få en för henne så i allo gynsam utgång. Kejsarinnan Maria Theresia stadfästade ännu samma dag detta statskansleras egenmäktiga törtogande, hvarjämte hon tillkännagaf för honom sin fulla tillfredsställelse däröfver. Ferrari lempade genast Wien, för att aldrig mera aterkomma dit. Sedan fru Fremd gått sin väg, inträdde uti audiensrummet fem fendrikar af kejsarinnans regemente. För att förklara dessa berrars närvaro i Wien, anse vi oss böra meddela läsaren att detta krig, som för sina i militäriskt hänseende obetydliga resultater af preussarne kallas för potateskriget och af österrikarne sviskonrumlet, blifvit slutadt genom ett fredsslut om våren 1779. Detta bygdes på de af kejsarinnan genom Thugut föreslagna grunderna och Österrike erhöll därigenom endast ett område af fyratio kvadratmil, nämligen området mellao Inn och Saltza med 140,000jinnevänare. Återstoden af Bäjern tillföll kurfursten af Pfaltz, och Preussen erhöll stadstästelse på den arfsrätt till furstendömena Ausbach och Baireuth, som det på grund af en med detta lands furstehus ingången arfsförening egde. Vi nämnde att fem fändrikar af kejsarinaans regemeute inträdde uti furstens audiensrum, Dessa voro höga, kraftiga gestalter med uttrycksfulla ansigten och eldiga. glänsande blickar. Nagra af dem skulle knanat tjena till modell för en bildhuggare vid mejslingen af Hektors eller Achilles, bild. och till och med den ibland dem, hvilkea naturen förlänat drag, hvilka ej fullkomligt öfverensstämde med skönhetslärans fordriugar, kunde ingalunda därför anses för ful, särdeles som både ungdomens friskhet och tankens djup satt sin prägel på hans anlete hvadan han äfven ovilkorligen förskaffade sig åskädarens sympatier. HBärtill kom att hans växt var lika symetrisk som hans nya uniform väl passade hooom. Den bestod Jiksom de andra fändrikarnes af en hvit rock med högröda passepoiler, blunka knappar och höga stöflar, som ginogo upp till knaet. På hvardera värjgehäng såg man en glänsande fyrkantig sköld med påfäst gyllene öron. Fändrikarnes nya portepåer läto förmoda, att deras officers fullmakter äfvenledes voro af helt färskt datum. Deras bår var tillbakakastruket och pudradt; men vid båda sidorna om hufvudet befann sig en stor uplagd lock, och öfver ryggen nedhängde en svart sidenharpung. När dessa herrar med en styf, militärisk hållning gjort sitt ställningssteg tramför fursten frågade denne: — Hvad önska herrarne af mig? — Vi komma till ers exellens för att aflägga vår tacksägelse, ytrade den ene af dem. Ers nåd var var försyn. Utan att bry sig om vår vilja, eller eus tillfråga oss därom, bestämde ers nåd åt oss en bana, som visserligen i begynnelsen var oss motbjudande, men nu däreswot behagar oss särdeles väl, då vi därigenom lerhållit en ärofull och för vår ålder och tjenIstetid ganska inkowmstrik anställniog. Kaunitz blickade först på talaren och därpå på de öfriga unga männen. Det djupa allvaret försvann ur hans blick, och I dess ställ tramträdde uttrycket af en behaglig siunesstämning, hvilken framkallades genom den angenäm: mörverraskningen. — Ah, ni är Lachner, tog han därefter til ordet, vänd mot den förre talaren, — Ja, ers nåd. — Och de andra herrarne äro era kam rater? — Ja, ers nåd. — Jag trodde, att det blott var fyra stu denter, som ur min trädgård måste begifva s 1 1 )