Sundsvalls tidning – 1 december 1874, sida 2

— Det var grefve Görtz, lydde svaret. -Hvad gör han här? frågade jag vidare — Han konfererar med preussiska och ryska sändebuden och med österrikiske statskanslern, furst Kanitz. — Hvaröfver konferera de? Säg sanningen eller och dödar jag dig. — Öfver politiska angelägenheter; men hvari dessa bestå, vet jag, så sannt min Gud hjelpe! icke. — Huru kan jag öfvertyga mig om sanningen af din utsago? — Jag skall föra eder till en dörr, svarade han, genom hvars nyckelhål ni kan titta in i konferenssalen. — Om du det kan, sade jag, så vill jag belöna dig. Jag bar en falsk sten på fingret. Den gaf jag honom. Ett skott föll derute. Underofficern sprang upp från bordet och skådade genom det öpna fönstret ut i den stjernklara natten Några ögonblick deretter återvände han till bordet och sade: — Det betyder ingenting. Han satte sig derefter åter på stolen och vände sig till Lätzelstein med orden: — Herr baron, var snäll och säg mig, när klockan är half tio, ty då måste jag återvända till lägret. — Tör jag bedja eder fortsätta eder förra berättelse, sade Lachner till honom. Den intresserar mig särdeles, och det så mycket mera, som jag af andra personer hört något derom. — Verkligen! sade soldaten leende Det fröjdar mig. . — Ni heter Platzl. — Talar man ännu i regimentet om mig? frågade den nämnde. förtjust; men, liksom om han sagt något oklokt, tillade han plötsligen i kall ton: — Huru kan herrn veta, hvad man vid mitt regemente säger om mig?