Sundsvalls tidning – 1 december 1874, sida 2

skjutit. Då jagträtten tillhör eder, herr Rederingsräd, såsom godsegare, och vi ej föra krig med eder, ansåg vår kapten den böra lemnas eder, förklarade han. Som familjen vid hans ankomst spisade aftonsvard, inbjöds han att deltaga deri, och antog äfven med nöje denna bjudning. Man drack, och preussaren anlitade flitigt den för honom satta vinflaskan samt förklarade dess innehåll vara Klosternenberger vin Radostin nickade jakande och frågade honom, huru han kunde veta det. — Af smaken, sade han. Jag har engång grundligt studerat vinerna, ty min fader var vinhandlare i Wien och upfostrade mig till sitt yrke. — Ni är alltså en wienare och tjenar likväl i preussiska hären! sade Radostin förebrående. Ni synes hafva föga fosterlandskärlek. — Käre herre, svarade han, ni gör mig orätt. Det är omständigheternas tvingande makt, som gjort mig till öfverlöpare. Jag var förr österrikisk soldat och var ganska belåten med min ställning, men råkade i olycka genom min nyfikenhet. Förbi Nussdorferlinien på dess yttre sida, körde ofta om natten en af sex svarta hästar dragen svart vagn, hvilken hade något hemlighetsfullt och gåtligt med sig Ingen visste, hvarifrån den kom eller hvart den begaf sig. Jag ville uttorska hemligheten och svängde mig en natt, då vagnen forbi, upp på hundsvotten och följde med den. Snart kommo vi till en villa, der den i kappa klädde passageraren ursteg. Jag följde honom och kom Jemte honom obemärkt in i huset. När jag ville följe honom upför trappan, mötte mig en kammartjenare eller något sådant Han frågade mig, hvad jag ville. Jag bad honom följa mig ut i trägården, hvilket han äfven gjorde. Jag drog dä sabeln och hotade att ögonblickligen döda honom, om han ej sade mig, hvem den nyss ankomne hern var.