Sundsvalls tidning – 26 november 1874, sida 2

— Jag önskar att han må transporteras på en bår, sade läkaren, på det han må undvika hvarje skakning. Annu en gång bestego gossen och Aldrigfull vagnen och begåfva sig til byn, för att skaffa en bår. Då gossen menade, att en sådan ej stod att finna, lät fältväbeln visa sig till byens snickare och begärde af honom ett bräde, som han äfven utan dröjsmål erhöll När han dermed återvände till sin sårade kamrat, fann han redan der den gamle Radostin och Lätzelstein, hvilka kommit, för att underrätta sig om orsaken till Emilies flykt. När Radostin fick höra, att den sårade skulle föras till hans slott, sade han: — Jag har ingenting att invända deremot, men tycker, att man lika gerna kan låta honom dö i fiid här, då han i alla fall synbarligen ligger i sista andetagen. Grenadiererna lade på brädet färskt gräs och vagnskuddarne, och lade Lachner derpå Sedan fattade de uti hvar sitt hörn och buro honom långsamt och med största försigtighet till slottet. Smärta och djup sorg uppenbarade sig derunder uti soldaternas solbrända anleten. Emilie uti sin svarta drägt, hennes farfar och friare samt läkaren följde båren. Derefter kom vagnen, körd af den gamle mannens tjenare. Den som sett detta tåg, skulle förmodat, att ett lik bars till sitt sista hvilorum. En sjerdedels timme sednare hvilade Lachner redan på ett läger uti ett af herr von Radostins gästrum, och baronessan sjelf visade sig beskäftig att efter läkarens anordningar vårda honom. Aldrigfull trädde derpå fram till gamle hern och sade: — Ni har gjort ett ädelt verk, när ni emottog vår sårade kamrat i edert hus. Denna er menniskovänlighet upmuntrar mig till en bön. Våra hästar äro ädla springare, men hatva blitvit uttröttade genom flera timmars