Sundsvalls tidning – 26 november 1874, sida 2

såret med ett plåster och lade en våt duk deröfver. Lachner höll under tiden sina ögon fästade på Emilie och rörde läpparne, utan att likväl kunna göra sig förstådd. Sedan han genom förbindningens borttagande blitvit fri från tryckningen öfver bröstet, försvann uttrycket af smärta från hans ansigte, och han vann kraft att göra sina ord begripliga. — Ytterst älsklig! yttrade han i tonen af en förtjust åskådare. Bilden är ett mästerstycke. Jag önskar behålla den. Man måste väl inpacka den. Kamrater, låt oss taga den med oss. Westmaier, Westmaier, ut med dina dukater! Lachners vidare tal var så tyst, att ej kunde förstå det. Hans ögon sjönko ihop och han föll i en orolig slummer. Ett sakta stönande beledsagade hans korta andetag. Då läkaren drog sig tillbaka ifrån den sårade, stälde den af ångest beklämda damen till honom frågan: — Har ni något hopp om att kunna rädda den olycklige? — Hopp har jag, svarade den lille gamle mannen; men det är inte stort. Jag har ännu ej kunnat närmare undersöka såret och måste derföre vara återhållsam i mitt omdäme. Hvad tör en förmodan hyser ni om sårets beskaffenhet, herr doktor? frågade Aldrigfull. — Den i bröstet inträngde värjspetsen stötte mot sjette refbenet och slant åt sidan. Om den träffat ågot ädlare kärl, kan jag ej bestämdt upgifva; men det kan jag åtminstone säga, att mellangården blifvit mycket skadad, och att inflammationen med stor skyndsamhet inträder Patienten börjar redan yra. — Hvart kunna vi föra den sårade? frågade Westmaier läkaren. Hans vård skall blifva väl betald. — Lachner skall föras till mig i slottet, svarade baronessan. Jag vill ansvara för, att han får all möjlig vård.