Sundsvalls tidning – 26 november 1874, sida 2

promenad utåt. Vagnen stannade, och Emilie ursteg utan hjelp och sade till läkaren: — Gå hastigt in efter de instrumenter och de läkemedel, som man behöfver, för att hjelpa en sårad! — Jag har redan hemtat dem, fru baronessa, svarade han, beger mig nu till smedens gesäll, som blifvit slagen af en häst. — Först måste ni bistå en annan hjelpbehöfvande. Stig upp och sätt eder jemte mig i vagnen. Läkaren lydde utan invändning, och vagnen rullade åstad med största skyndsamhet samt hann äfven till följe af det ringa afståndet inom fi minuter till bäcken. — Lefver han ännu? frågade den af ångest upfylde fältväbeln Binder, som kom honom till mötes vid trädgruppen. — Annm lefver han, suckade denne; men jag fruktar, att det för honom ej gifves någon hjelp mer. Värjspetsen har säkert sårat hjertat. — På ett sår i hjertat följer ögonblicklig död, uplyste läkaren, som jemte baronessan stigit ur vagnen. Hvar har ni patienten? Vi vilja se, hvad der är att göra. Lachner lutade sig med halfblottadt bröst emot ett träd; hans ögon voro insjunkna, och en lätt, feberaktig rodnad upsteg på hans bleka ansigte. Då baronessan visade sig för honom, återfingo ögonen deras förlorade glans. Han hviskade några obegripliga ord och sökte sätte sig i en bättre ställning. Westmaier och Hauswald, som lågo på knä vid hans sida, understödde honom dervid. Emilie betraktade honom blek och darrande. — Var lugn, min vän! sade läkaren, som likaledes fallit på knä. Läkaren är här, för att hjelpa eder. Doktorn borttog den förra förbindingen och tvättade såret med vatten. Det blödde blott obetydligt. Medan såret var blottadt, upsvälde de der befintliga musklerna. Läkaren tillslöt