Sundsvalls tidning – 26 november 1874, sida 2

(Forts. från n:r 138 B.) Ni förskräcker mig, min herre, svarade Emilie ängsligt Jag är hvarje ögonblik färdig att använda hela min förmögenhet och hela mitt inflytande till en mans förmån, hvilken har bevisat mig sådana tjenster. — Det är nu hverken frågan om penningar eller inflytande, genmälde Aldrigfull sorgset. Lachner ligger svårt sårad der ute vid bäcken utan läckarehjelp och vård. Kanske lefver han ej mer. — Helige Gud! utropade hon, djupt skadad och tillade, vänd till betjenten: Skynda efter doktorn! — Jag begifver mig sjelf dit, fru baronessa, svarde Aldrlgfull. Jag har en vagn förspänd med goda hästar stående utanför porten. — Då ledsagar jag eder, sade den djupt skadade damen, och utan att tänka på att skydda sitt ansigte emot sommarsolens härjande strålar, skyndade hon jemte Aldrigfull till vagnen och steg in uti densamma. Gossen måste på hennes betallning sätte sig på kuskbocken vid fältväbelns sida, för at visa honom vägen till läkarens bostad. Den gamle herr von Radostin visade sig jemte Litzelstein vid ett fönster i första våningen och ropade till henne, då hon upsteg i vagnen: — Emilie, hvarthän? — Det är flykt! skrek Lätzelstein. Stanna! stanna! Utan att bekymra sig om skriket, satte Aldrigfull hästarne i rörelse. Då de kommo fram till läkarens dörr, mötte de honom, stadd på