pe )n115t7 ) 11 10130 C) 10TS SKETT ÅelIoIII. sett konunligt maktspråk. vi måste genom slist eller våld förskaffa honom sin frihet. Rid han oförtöfvadt tillbaka till sin herre och sunderrätta honom, att jag redan denna dag sätter mig i rörelse, för att befria honom. IDå likväl mitt förslag kan misslyckas, och jdet framför allt är af vigt att papperen brins(gas i säkerhet, bör han tillsäga sin herre att Igenom någon pålitlig person låta tillställa mig dem. Jag anser honom för rätta mannen dertill. — Så tänker jag äfven, herr sekreterare; men för att få papperen, måste man först och främst hafva tillträde till min husbonde, och detta tror jag sker lättast, om jag får ett rekomendationsbref till general Munsch från baron Riedesel. — Herr baronen kan ej gifva honom något rekomendationsbref, svarade fältväbeln, ty han hade i dag på morgonen den oturen att blifva svårt sårad i en duell. När min herre erfar detta, blir han mycket bedröfvad. — Genom denna bedröfliga händelse föranleddes baronen att skicka mig i sitt ställe till att emottaga baron Jamvisch och draga försorg om att hans papper, utan att hafva varit i annan persons hand, komma fram till konungen. Jag emottog updraget, och den vigt, som baron Riedesel tillägger denna angelägenhet, samt de hemliga förhållningsreglor, han gifvit mig, bestämma mig att upbjuda allt för att rädda baron Jamvisch ur häktet i Nachod. — Jag tillåter mig anmärka, svarade kammartjenaren, att det säkraste och enklaste sättet att befria min herre vore, om någon hög person ville skrifva till general Munsch om saken. — Jag får och kan ej uplysa, hvarföre jag i den a angelägenhet ej får använda någon officiel förmedlingsperson Det vare nog sagdt, att om den vägen är den enklaste, är den äfven den farligaste. — Det blir nog svårt för mig att framtränga till min husbonde . Han ser ut att besitta stor klockhet. Han öfvervinner nog svårigheterna. — Mycket smickrande, herr sekreterare, men om jag dock ej skulle öfvervinna dem? — Då skola vi gemensamt skrida till verket. Hvar sitter hans herre häktad? — I första våningen af sista huset i Nachod mot Mähriska gränsen till. Två vakter stå med korslagda gevär framför gångstigen, som leder till huset, och den tredje går fram och tillbaka utanföre. Det är för öfrigt en krog — Är Nachod förskansadt? Är det svårt att komma dit in? — Jag såg inga förskansningar och uphölls ej heller af någon vakt, då jag hemligen smög mig ur staden. Hvarest i Nachod kunna vi i afton sammanträffa? — Ijugo steg bortom den nämnda krogen finnes en annan, afsides liggande. Värden der är en tjenstaktig man, som på min begäran, för billigt pris, skaffade mig en häst att hyra. Der kunna vi sammanträffa. Stället har visserligen ingen skylt, dock känna alla menniskor i granskapet till zigenarhuset! — Godt! låt oss sammanträffa der klockan 5 i afton! Det skulle fägna mig mycket, om han kunde möta mig med underrättelsen att han redan egde papperen, och att baron Jamvisch blifvid underrättad om min afsigt att med våld betria honcm — Jag skau göra mitt bästa, herr sekreteraren. — Behötver han penningar? Nej, herr sekreterare, med den varan är ag tillräckligen försedd, och till och med om mina kontanta penningar skulle taga slut, vore jag ändock ej pank, ty alla mina rockknappar iro med kläde öfverdragna dukater. Jag anträder ullt-å nu återtåget. — Ja, gör det då, min vän, hvad heter han? — Daniel Rabatt. — Lycklig resa då, herr Rabatt. Kammartjenaren vände hästen om och sprängde derifrån. De förklädda grenadiererna återvände till Lachner, hvilken nu såg ut så sjuk och lidande, itt de ordentligen förskräcktes. — Huru står det till med dig, broder? fråsade Aldrigfull ängsligt. Lachner besvarade ej frågan, utan sade: — Ni låto honom gå? men när han fick nöra anledningen, berömde han deras själsnärvaro och goda infall och sade: Laga nu så, itt ni kommer till Nachod. Broder, känner du dig mycket angripen? rågade Westmaier. — Varen obekymrade för min skull, svarade Jon cårado N:; ULUAHAAa HHFac HHA—