(Forts. från n:r 130.) — Skynda till tygmästaren Arbesser, som emottagit baron Jamvitschs vagn och andrtillhörigheter. När hao ser mio begäran, utlemnar han den genast. — Behöfver ni någo mera ? — När man för krig, behöfver man penningar, anmarkte Aldrigfull. — 40 dukater kan jag bidraga med, tillade Westmaier. — Spar han sina penningar för sig själf genmälde Löwenwald, förolämpad af korporalens ytrande, och framtog en penningrulle ur fickan och lemnade den åt sältväbeln med orden: — Däri finnas 50 dukater. Var försigtig vid användandet, ty den Österrikiska stämpeln kan lätt förråda er. — Nu tror jag, att ni inte behöfver mera. — Jo, herr general, sade Lachner, jag skulle vördsammast bedja berr generalen vara så god och nedskrifva en order, som tillåter oss att lemna lagret, för att utföra en nyttig plan. — Det är onödigt, sade generalen, hvilken under hela samtalet låtsade ej varseblitva Lachner, — Jag tillåter mig erinra herr generalen om en man, som var nära deran att blifva skjuten såsom högförräda.e och rymmare, blott emedan han var för lättrogen. — Ni skall få en sådan fullmakt; men jag önskar, att ni blott i det mest trängande fall må göra bruk deraf. Han tog åter pennan och skref nägra ord, dem han sedan lemnade at Aldrigfull med orden: — Nu hoppas jag, att ni ären fullständigt tillfredsställda. — Nej, tyvärr, svarade Lachner i en ton, som utvisade, att han var ej mindre förtörnad på generalen än denne på honom. Vi behöfva resedokumenter. Må generalkomandot hafva den godheten att skriftligen förklara, hvilka papper som fråntagits baron Jamvitsch och af hvilken orsak det skedde. — Jag tror mig kunna lemna er originalhandlingarne, sade Löwenwald och tog och bröt ett försegladt paket, som låg på bordet. Hans förmodan var riktig. Paketet innehöll baron Jamvitschs papper, som nyss aterkommit från generalauditören. Denne ämbetsmans bifogade utlåtande var at följande lakoniskt korta lydelse: — Kan ej bestämmas utan personalundersökning. — Detta talar till min fördel, tänkte Löwenwald. Kejsaren skall häraf sinna, att Jamvitschs papper äro i den orduing, att man omöjligen däraf kan sluta, det han är en spion. Grenadiererne erhöllo nu Jamvitschs papper, dem Löwenwald likaledes lade j fältväbelns band. — Laga nu, sade han, så att ni, så fort möjligt är anträden er resa. Er väg är lång och spionen beriden. Ni har valt en plan, som synes förträfflig; måtte den afven utfalla till er fulla belatenhet! Raknen på min tacksamhet! Med dessa ord afskedade ban grenadiererna, och dessa skyndade genom natten och störtregnet till tygmästaren. Sextonde Kapitlet. Resan antrides. Klockan fem om morgonen rullade baron Jamvitschs smakfulla resvagu genom Schurz och tog vägen till Elben. Bryggan, som på detta stället förde öfver floden, hade österrikarue, för att trygga sin ställning, förstört, hvadan kusken tvingades att begagna ett vadställe, som betolkningen visade honom, Detta befaun sig fem famnar ofvanför bryggan och på raka vägen mellan tvänne på hvar sin sida om floden liggande klippspetsar. Dessa tjenade afven som märken at kusken. Om denne ej höll rak kurs mot klippstenen, utan styrde åt sidan, nedsjönk vagnen uti en algrund. Kusken var Westmaler, hvilken såsom student mycket dritvit denna öfniog. De väldresserade hästarae lydde honom äfven villigt och gingo med långsamma steg ned uti vattnet. Vid baos sida satt Binder och blickade med fruktan ned uti den genom sista