skapet? yttrade Binder och skyndade derifrå — Intet häftplåster! intet charpie! utropa I Vestmaier; hvad skola vi företaga oss? I — Låt oss sönderritva skjortor och näsduk till charpie och strö krut på såret! rådde A drigtull. — Varen lugna! sade Lachnar, jag tror att jag skall dö; men om det är mitt öd kunnen I ej qvarhålla mitt lif. Efter att haf riktat stöten, hade han åter rest sig upp oc stod fortfarande uprätt samt ville ej låta lec sig till bönpallen vid korsen och sätta sig de på. Hvad företar man med Riedesel! fr — Han bäres nu till vagnen, svarade A drigsull. Du har träffat honom väl. Han kon mer ej med lifvet tillbaka till Velsdorf. — Jag skulle önskat, att han redan far sin väg, sade Lachner, ty spionen måste sna sqvara här. Hvad skola vi göra, frågade Hausval. om Riedesels sekundant qvarstanner, för a invänta skälmen? — Då utmanar jag honom, svarade Wes maier. — Tror du, att en kavaljer vill slåss me Jen kusk? I Gör inga omständigheter med honon rådde Lachner, utan jaga honom härifrån, or så skulle behöfvas. Vaär fruktan var ogrundad, ty han sitte redan i vagnen jemte den sårade och kör här ifrån. Fältet är altså fritt. — Broder, skole vi icke äfven lyfta dig up i vagnen? frågade Aldrigfull. — Nej, svarade Lachner, jag vill gå bor och lägga mig i småskogen Vagnen måst ni hafva fri, ty ni vet ej, huru det komme att gå med spionen. — Huru det än må aflöpa, käre brode inföll Westmaier, skola vi dock ej lemna di i sticket. — Det beror på omständigheterna. FEde omsorg om mig får ej gå så långt, at de hindrar töretagets framgång. Vi få intet ögon blick förgäta vår pligt. Stödd på Westmaier och Hauswald, gicl Lachner öfver ängen bort till en ensamt ståend grupp af buskar på omkring 30 stegs afstån midt emot korsen. Der slog han sig ned oci öfverlemnade sig åt sina vänners omsorger Dessa frigjorde såret från kläderna och sökt pålägga en förbindning, för att stilla blödan det. Binder återkom utan något vatten Me största ihärdighet påyrkade han, att Lachne utan dröjsmål skulle köras derifrån. Jag ocl Aldrigfull, sade han, skola invänta spionen fråntaga honom hans papper och sedan häng: honom. Lachner skakade hufvudet och svarade: V veta icke huru många ledsagare han har. De kan hända, att min arm ännu behöfves. Änm har jag ej förlorat all min kraft. — En ryttare är i antågande, varskodde den Hauswald. — Från Velsdorf? frågade den sårade. — Nej, från andra hållet och bär civila kläder, lydde svaret. Aldrigfull trädde nu ut ur buskaget och sade: Öm jag ej misstager mig, är det spionens kammartjenare. Baron Jamvisch deremot ser jag ej till. — Aldrigsull, tag emot honom i stället för baron Riedesel och laga så, att han ej undkommer. Fältväbeln och de tre kamraterna gingo till de tre korsen och inväntade der ryttaren Denne aftog redan på afstånd hatten och var synbarligen glad öfver de personers närvaro hvilka han såg. — Hvar är hans herre, baron Jamvisch? frågade Aldrigfull den ankommande. — Med hvem har jag den äran att tala? frågade spionens kammartjenare. — Jag heter Galotha och är kammarherren. baron Riedesels sekreterare, svarade Aldrigfull. För hans räkning har jag att här vid de tre korsen invänta baron Jamvisch och mottaga hans papper. — Herr von Galotha väntar förgäfves på min herre, svarade ryttaren, ty han sitter i häkte i Nachod. Aldrigtull skakade hufvudet. Huru är det möjligt, då general Munsch har sitt högqvarter i Nachod? — General Munsch, svarade kammartjenaren, satte ingen tro till min herres ord, utan insatte honom i fängelse. Jag undkom, och kommer för att underrätta eder derom. Utan tvifvel skall Munsch för kunungen rapportera min herres fasttagande; men om detta skall ske på den vanliga vägen, kunna åtskilliga dagar gå förbi, innan han återfår sin frihet. — Hvar befinna sig de papper, som han vill lemna konungen? frågmadae Aldreigfnll