EVIL TUTU: — Och stanna hemma, tillade Lachuer i fö aktlig ton. — Om jag ej återvände till Wien och ir löste mitt gifna ord, återtog Riedesel, skede detta af giltig auleduing. Min farbroder under rättade mig nämligen skiftligen, att den wa som jag utmanat, ingalunda som han vil tå mig att tro, var en major Kaunitz, utan e simpel grenadier, som för ännu en större be gerier af krigsrätten blifvit dömd till döden — Och jag häller er ej för en såda dåre, min herre, att ni skulle för koutant myr bålla en ängslig farbroders toma förevändninga latt halle er aflägsnad från Wien. Ni är e teg stackare min herre! I raseri drog Riedesel värjan ur slidan. — Den fege stackaren skall du lära känns plebej, hväste han. Jag begär uprättelse. — Som jag hyser en lika önskan, blifva x lätt ense, svarade Lachner och drog likalede värjan. Den andre preussiske kammarherren, en me delalders man med fint sätt och föga uttrycks fulla drag, sökte bilägga tvisten, men förmädd ej bibrivga dem fredligare tankar. — Vill ni visa mig en vänskapstjenst, ber grefve Saiut Julien, så kan ni göra det genon att vara miu sekundant, sade Riedesel, ty an pars skulle jag tvingas att slåss utan någo sådan. — Jag skulle efterkomma denna önskan, sad grefven, ehuru med största bedröfvelse. De finnes ju ej en gång en lakare till bands! — Vid sådana tillfällen har jag ännu aldrif behöft en läkare, svarade Riedesel stolt. Lachner talade några ord sakta med Aldrig full och förestälde honom därpå som sin se. kundant. Riedesel afdrog och kastade från sig rocket likaledes Lachner. Ännu en gång försökte grefvi Saiot Julien att beveka de stridande till försoolighet, och då hans ord oupmarksammad förklingade bad ban dem bestämma, att stridet skulle uphöra med den första blodsdroppen. — Ingenting låter sig bestämma, svarade Riedesel. Aldrigfull pröfvade kammarherrens värja, oct greftven Lachners. Motstandarue stälde sig därefter mot hvarandra. Miuisterus brorson vai synbarligen uprörd, och ur hans ogon sprutade dödligt hat. Han var mer än hutvudet mindre än Lachner, men, som det såg ut, eldigare och mera öfvad. Aldrigfull klappade i handen, och motståndarpe riktade värjan emot hvarandras bröst; han kiappade för andra gången, och duellen började. Riedesel gick i början erdast försvarsvis till väga, för att pröfva sin motstandares kraft och skicklighet: men snart förändrade hav stridssåtf och föll med stor liflighet ut emot honom. Som hväsande orwar rörde sig värjspetsarue i krets omkring hvarandra. och den ena stöten följde den andra med den största suabbhet. Ingeudera kunde vinna en fördel öfver den andre, och ingendera lät genom den andres finter narra sig till en falsk pareriog. Iugendera gaf sig den minsta blotta. Duellenskulle kauske förblifvit oatgjord, äuda till dess den ene kampens arm mattats, om ej plötsligen en tilfäligbhet åstadkommit ett snabt och blodigt slut på tvekampen. Lachners värja sprang af i midten. Blottad på all rättskänsla, begagnade Riedesel detta ögonblick till att fruktansvärdt hämna sig på sin modståndare. Han tog ett steg tillbaka, liksom om han ville afbryta striden, och då Lachner, bedragen häraf, egnade sin upmärksamhet åt sitt afbrutna svärd och kastade en blick på Aldrigfull, den han tänkte bedja att få byta vapen med, tog Riedesel ett steg framåt och stötte värjan i Lachners bröst. Knapt kände Lachner sig träffad, förän han föll på knä och med sådan häftighet stötte sin afbrutne klinga i underlitvet på sin förrädiske modståndare, att den inträngte djupt deri. Riedesel i den tro, att Lachner föll till följe af såret, och att striden var slut, hade försommat att parera den fruktansvärde stöten, hvilken derföre träffade honom så smärtsamt, 92 P EEE