fortsättning. Sjuttonde Kapitlet. En gammal räkning upgöres. Ej långt etter det preussiska konungen med sin styrka försvunnit ur sigte, sade Hauswald: — En vagn kommor tran Velsdorf, dragen af två skymlar. Det går raskt: men så måste klockan nu äfven vara 10. ÄÅtven denna vagn stannade vid de tre korsen. En betjent steg ned tran hundsvotten och öpnade vagusdörren. Två preussiska statsuniformer stego ut och tittade sig omkring på vägen. Bada buro den gyllene kammarherrenyckeln. Knapt såg Lachner dem, förr än en djärf tanke genomför honom. llan steg upp från marken och vinkade at Hausvald att följa sig. Med försigtighet undvek han allt buller och och tog vägen till vagnen. När han därvid kom förbi de två kamraterna, tecknade han ät dem, att de skulle följa bonom och ilade raskt framåt till Westmaier och vagnen. — Hvad står på? ropade Westmaier åt honom från kuskbocken. — Kör med vapnen fram till korsen, sade Lachner till honom. På edra förra platser, bröder. — Huru skolla vi förhålla oss? — Därom skall mitt förhållande till en af dessa herrar, uplysa er. Den ene af dem är baron Riedesel, en erkeskälm, som förolämpat baronessan Witthahn, och, då jag därför tillrättavisade honom, utmanade mig på duell. Duellen förhindrades den gången därigenom, att hans farbroder, ministern, hemskickade honom med depescher. Nu vill jag erinra honom därom. — Men är det förnuftigt gjordt af dig broder, frågade Binder honom, att för ett fruntimmers skull i detta ögonblick sätta ditt lif på spel? Tänk på din pligt. Du fäktar visserligen bra men Riedesel öfverträffar dig kanske i skicklighet? — Jag skulle alls inte tänka på att utkämpa min tvist mel den preussiske baronen, svarade Lachner, om jsg ej ansäge detta för bästa sättet att skicka åt fanders Riedesel, som säkert är den berre, hvilken här skall sammanträffa med spionen. Om vi lyckligt affärdar honom före Jamvitsch ankomst, hafva vi sedan fritt spelrum. — Men om — — Ioga men och om, utan hastigt på edra platser, — Westmaier framåt! — Vänta, broder, invände Binder, vi måste öfverlägga. — Finnes intet att öfverlägga om. Friskt vågadt är till hälften vunnet. Lachner satte sig jämte Aldrigfull i vagnen, i hvilka de öfriga grenadiererna redan bade intagit sina platser. Westmaier förde vaguen åter in på vägen och körde fram mot de tre korsen. Då Riedesel såg den annalkande vagnen, gick han jämte sin följeslagare med sakta steg den till mötes och vinkade åt kuskeu att stanna. Westwaier lydde, och Riedesel gick fram tilll fönstret och sade till Lachner: — Ursäkta, min herre, befinner sig baron Jamvisch sig i denna vagn? Lachner blickade på kammarherren med den största förvåning och ropade daräfter i befallande ton: — Josef öpna dörren! Därefter utsteg ban och Aldrigfull. Efter uedstigandet satte han armarae i sidan och mätte Riedesel töraktligt med ögonen från hjässan ned till fotabjellet. — Hvilken händelse sade han stolt, bringar; deuna fysionomi för mina ögon? Den preussiske kammarherren bleknade af förargelse och väude sig till följeslagare och sade: — Karlen är antingen förryckt eller berusad, — lutetdera, svarade Lachner med skenbar hetta. Jag är det lika litet som jag kan formoda att ni, herr baron Riedesel är en hederlig kavaljer. l a a 70 : —